Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre kvinnoliv på 150 minuter

/
  • ”Anna, Hanna och Johanna” är en pjäs med tempo, liv och rörelse på scenen. Några uttrycksfulla dansinslag skapar stämning och ger en stunds andrum.Foto: Ola Kjelbye

Annons

”Anna, Hanna och Johanna” (1994) blev en av Marianne Fredrikssons största bästsäljare. Personligen tycker jag att det var den sista av hennes böcker som hade djup och substans innan författarskapet började förflackas och romanerna blev mer som veckotidningsnoveller.

”Anna, Hanna och Johanna” har dramatiserats av holländska gruppen De Kern och nu har teaterversionen översatts tillbaka till svenska och satts upp av Regionteater Väst i regi av Judith Hollander.

Det börjar med att vi möter Anna, akademiker och författare, som sitter vid sin mor Johannas dödsbädd och försöker skriva sin kvinnohistoria. Hon letar rötter och sammanhang, undersöker det mors- och mormors-arv hon bär på, synar de mönster som styr hennes livsval och som är så svåra att frigöra sig ifrån.

Hos Johanna finns ingen hjälp att få, hon har tappat talet och även om hon uppfattar att Anna är där med sina frågor så har hon ingen möjlighet att svara. Men vi får se hennes minnen gestaltas på scenen och fram träder bilden av tre kvinnor ur tre generationer från 1870-talet fram till i dag.

Så utvecklar sig pjäsen till en snabbresumé av bokens handling. I ett rasande tempo får vi följa mormor Hanna som växer upp i ett fattigt Dalsland, blir våldtagen av husbondens son och föder en ”horunge” när hon är 13. Hannas dotter Johanna blir en stadsflicka som jobbar i fiskaffär i Göteborg och mor till Anna, som fortsätter klassresan via student och universitetsstudier och landar i Stockholm.

Det blir en stafett som kompliceras inte bara av att skådespelarna gör många olika roller, utan också av att rollfigurerna gestaltas av flera olika skådespelare. Stafettväxlingarna är eleganta och jag förstår tanken. Både Hanna och Johanna finns ju i Anna, precis som mina förmödrar finns i mig och dina i dig.

Tempot är högt, och om man som jag just läst om boken för att förbereda sig inför föreställningen går det hyfsat att hänga med. Om läsningen ligger längre tillbaka i tiden, eller om man inte läst boken alls, blir det nog svårare att greppa historien och dess underliggande budskap.

Jag önskar att man hade vågat välja bort mindre väsentliga händelser i de tre kvinnoliven och borra djupare i det verkligt betydelsefulla. Att man hade minskat antalet scenväxlingar – skådespelarna omskapar scenrummet själva genom att flytta på ett stort antal rörliga väggpaneler och det blir ett fasligt skuvande av rekvisita över scenen.

Sist men inte minst önskar jag att man hade avstått från att försöka göra ”Anna Hanna och Johanna” till en rolig pjäs. Grov komik och bonnig dialekt känns malplacerat här.

Det är inte farligt med lite allvar emellanåt och att göra buskis av Marianne Fredriksson känns bara onödigt.

Mer läsning

Annons