Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till vildingarnas land

/
  • Max Records gör en osannolikt fin tolkning av tioårige Max i ”Till vildingarnas land”. Rösten till hans oberäknelige vildingkompis Carol görs lika starkt av James Gandolfini (”Tony Soprano”).Foto: Matt Nettheim/Warner Bros

Jag är kanske nio år och får ”Till vildingarnas land” i händerna. Jag förväntas gilla den. Föräldrar, lärare och skolbibliotekarier säger att det är en av världens bästa barnböcker.

Annons

Och jag läser, pliktskyldigt, det finns inget pliktskyldigare än en nioårig pojke i Bromma. Men jag förstår den inte. Den är bara konstig. Vildingarna är fula, Max mest jobbig i sin ilska. ”En av världens bästa barnböcker” - det sade de om ”Alice i underlandet” och ”Lille prinsen” också. När ska jag lära mig?

Barnböcker som dessa rekommenderas av den sorts föräldrar, lärare och skolbibliotekarier som vill att barnen 15 år senare ska läsa Nobelpristagare. De präglas av en surrealism som ska vara barnslig men som är till 100 procent vuxenkonstruerad.

Jag säger absolut inte att det är undermålig eller olämplig litteratur, många barn älskar dem högt och bär dem med sig genom hela livet. Men andra, som jag, lägger dem ifrån sig med en särskild sorts äckel som kommer tillbaka 30 år senare bara vi råkar se omslagen. Med detta vill jag invända mot de, framför allt amerikanska, kritiker som hävdar att Spike Jonze-filmatiseringen av Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” inte skulle göra boken rättvisa.

För mig är det precis tvärtom. Först nu har berättelsen om pojken Max och hans båtresa till vildingarnas ö blivit mer än illustrerad-jungianism-för-små-nybörjare. Först nu har den lyfts till sann konst.

Vad Spike Jonze gör är att han inte försöker tala med barnen på barns vis. Han använder ett rätt igenom vuxet filmspråk – skakig handkamera, indiemusik, lös dramaturgi (traditionell barnfilm är annars bunden som kassler), förvirrad, hyperrealistisk hipsterdialog och ett bilduniversum som gör filmen till biomarknadens just nu största visuella upplevelse (nej, jag har inte glömt ”Avatar”).

Dessutom är det direkt komiskt att ”Till vildingarnas land” har svensk premiär samtidigt som en debatt om ”det manliga geniet” rasar på kultursidorna.

För vad är berättelsen annat än en hyllning till den manliga destruktiva kreativiteten, om en konstnär i vardande och hur hans rasande kreativa kaos hotar att kastreras av en kvinnlig omvärld innan han till slut finner sin fristad, sitt utlopp, i sin egen skapande fantasi?

Mer läsning

Annons