Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suggestivt men lite splittrat

/
  • PC-esteterna lyckas i sin uppsättning framkalla en suggestiv, förtätad och hotfull stämning som berör.
  • Piggys glasögon blir centrala i jakten på eld.  Foto: Håkan Luthman

”Vad skulle du ta med dig till en öde ö?” Den välkända frågan rymmer fascinationen för isoleringen på den okända platsen.

Annons

Och berättelserna som utgår från kombinationen katastrof (skeppsbrott/flygolycka) och den okända paradisön är många. Robinson Crusoe (1719) och Lost (2004) är två exempel, med knappt 200 års mellanrum.

Dramaturgiskt är det en tacksam utgångspunkt: en rad karaktärer, kanske okända för varandra och med olika bakgrunder beträder terra incognita, okänd mark. Något måste hända.

Palmcrantzskolans esteter årskurs 3 har valt att sätta upp en dramatisering av Nobelpristagaren William Goldings debutroman ”Flugornas herre” som kom ut 1954 (efter att först ha blivit refuserad av 20 förlag!).

”Flugornas herre” skrev Golding som ett svar på en barnbok från det viktorianska England där några pojkar råkar hamna på en öde ö och som små gentlemän och utan inbördes splittring bygger upp en blomstrande civilisation på sin paradisö. Det trodde inte Golding på. ”Flugornas herre” är en resa genom olika styrelseskick och en spegling av det vuxna samhället. Det handlar om gruppdynamik, auktoriteter, utstötning av oönskade och civilkurage.

Det börjar med en flygkrasch. De spridda skurarna av överlevande skolelever finner eftersom varandra, grupperingar bildas, ledare utkristalliseras. Rebecca (en av ledarna) och Piggy (en potentiellt utstött) finner tillsammans en stor havssnäcka som blir symbolen för den organiserade demokratin.

Flera hot riktas mot den lilla civilisationen: ett odjur smyger omkring i skogen, bomberna faller över världen – kanske är barnens vuxna redan döda och möjligheten till räddning förbi? Det mest reella hotet är dock den utmanande ledarens utbrytargrupp som med spjut i hand och blod i ansikte beger sig mot skogen på jakt ...

”Flugornas herre” är en mycket stark historia. PC-esteterna lyckas i sin iscensättning framkalla en suggestiv, förtätad och hotfull stämning som berör.

Men det finns en rad problem.

Repliker och händelser känns ibland för mig helt omotiverade. Jag får känslan av att det antingen är för mycket eller för lite: vissa repliker och scener borde ha strukits – eller fördjupats och då funnit sin mening.

Det händer också då och då att man berättar att man ska göra något, istället för att helt enkelt göra det – vilket skulle göra sig bättre på teaterscenen enligt den allmänna berättarregeln ”show, don’t tell”.

Regimässigt hade jag också önskat större fokus på scenens huvudhändelser, nu är det emellanåt lite splittrat.

Men flera av de unga skådespelarna gör goda insatser. Piggy är en övertygande rollgestaltning liksom utbrytarhövdingens andrekvinna Rachel för att bara nämna två.

I berättelsen sprängs dansesteternas nummer in: bäst gillar jag det lite spejsade numret med ljusslingor virade runt armarna och odjursdansen som suddar ut gränsen mellan scen och salong.

Mer läsning

Annons