Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snällhet är ett kraftfullt vapen

Annons

Det är jag. Jag har den egenheten att jag är snäll. Jag var extra snäll i en kris en gång. De flesta av mina vänner sade: var inte så jäkla snäll! Är du galen, ge igen! Hämnas!

Jag erkänner. Jag kunde inte det. Jag hade det inte i mig. Jag försökte ska ni veta. Jag sänkte rösten. Jag försökte vara svart i synen. Jag morskade upp mig och tänkte att jag var en elak hämnerska; en kvinna som bar historien av alla andra svikna och trampade kvinnor och nu jävl … Men det ville sig inte.

Jag funderade mycket över det faktum att jag fortsatte vara shysst, reko, snäll och – ja – anpassade mig. Jag tänkte: jag är en mes. Jag har ingen ryggrad. Jag är självdestruktiv, varför skulle jag annars låta den här personen gå bärsärk i mitt liv och bemöta det med – vänlighet? Jag gjorde det intuitivt. (Jag lever faktiskt mer och mer intuitivt och låter magen bestämma).

Jag tänkte att ”så som han nu agerar ska jag aldrig göra”. Det fick mig förvånande nog att må bra. Jag växte av min snällhet, och den var inte påklistrad. Det var på riktigt. Jag kände att det enda jag kunde göra i den här knasiga krisen var att fortsätta vara jag. Och jag är snäll.

Det här är verkligen inte världens hippaste egenskap. Man ska ju vara smart nuförtiden, uppdaterad, snabb, cool och lite märkvärdig. Typ motsatsen. Men snäll – hur kul är det? Hur spännande eller farligt eller nyskapande är det?

Och så hände det. Jag mådde bättre och bättre. Jag var inte offer för en elak förövare eller knasboll. Jag var bara jag. I allt konstigt som hände (och jag kan eller vill inte gå in på detaljer här men tänk er bara att det var en livsviktig relation med en person som har band till en för livet) fann jag hur tydligt det var att godhet eller snällhet är ett fruktansvärt kraftfullt vapen.

Ingen kan bli argare och argare på en människa som är sn äll. Men en viktig insikt var också att snällheten måste vara sann och ärlig och djupt känd. Och ta mig tusan om det inte till slut blir så att agressorn lägger ner sina vapen. Han kryper ihop och spinner. Han vill försonas.

Och det allra vackraste i den här historien är att jag då fann att ingen bitter galla då steg upp till ytan. Det fanns inget att vara bitter för: jag hade ju agerat shysst hela vägen och därför var mitt hjärta rent.

Så låt ditt hjärtas snällhet överväldiga dig. Det är framgångsrikt.

Mer läsning

Annons