Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ser vardagen likadan ut på andra sidan klotet?

I går såg jag solen gå ner bortanför Frösön. Förra veckan såg jag samma sak. Allt pekar mot att det kommer hända även ikväll.

Annons

I fredags hörde jag ölflaskor klirra på stadens uteställen, det gjorde jag även förra månaden. I morse såg jag folket på gågatan obekymrat klampa omkring i sina gummisandaler och dressman-shorts. De kommer tillbaka i morgon.

Jag har sett det här varje dag sedan jag föddes. Visst, gummisandalerna lanserades bara för några år sedan, men innan dem var det väl någon annan modell. Och jag har inte varit kroglaglig så länge men innan det så såg jag väl de där ölflaskorna någon annanstans, med sitt igenkännliga klirr och bröl som hör därtill. Shortsen har väl bytts ut mot täckbrallor några gånger också.

Min poäng ligger ändå inte i varken shorts, foppatofflor eller Marité.

Den ligger någonstans vid all denna rutin, och alla outtalade scheman man vaggas in i, i småstadens idyll. Där trygghet och tristess till slut blir synonymer till varandra, efter tillräckligt många år. De flesta längtar ifrån, dit andra längtar hem.

Vissa struntar totalt i längtan och stannar kvar, lär sig tvåans och fyrans busstidtabell utantill och finner sig lycklig i det. Andra märker att hemlängtan övervinner bortlängtan och kommer tillbaka efter några hårda månader i Asien, som mest gav en ryggvärk och konstiga utslag.

Kanske är det dessa människor som har rätt. Men innan jag ger dem det, måste jag själv få pröva. Jag vill se om Paris, New York eller ens en närförort till Stockholm har samma dryga dörrvakter, långa bankomatköer och samma trygga solnedgång. Kanske, förmodligen, har de det. Men jag vill se det med egna ögon. Frågan är bara, vart ska jag börja?

Mer läsning

Annons