Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varumärke i teflon …

/

Mycket kan sägas om våra svenska politiker i allmänhet, men att kalla dem färgstarka vore en överdrift.

Annons

Gråa, hedervärda och pragmatiska är etiketter som ligger betydligt närmare till hands.

Dock finns det enstaka lysande undantag, politiker med obestridlig karisma och till dem får man definitivt räkna Gudrun Schyman. Schyman är, vad man än tycker om henne, ett fenomen. Ett politiskt varumärke som kunde vara en tillgång för vilket parti som helst.

Vem mer än hon är – som inför EU-valet ifjol – kapabel att få Abba-Benny Andersson att hosta upp en miljon till partikassan bara med ett radiouttalande?

Tv-soffor, debattprogram, Let’s dance ... Schyman har ett medialt genomslag som de flesta andra politiker bara kan drömma om. Och till detta kommer den oskattbara förmågan att få kritik och motgångar att rinna av sig. Som teflonpolitiker är hon i Ronald Reagans klass – ingenting fastnar.

Hon har överlevt både privata och politiska pinsamheter och ändå alltid kommit upp på banan igen. Att ha tvingats avgå som partiordförande under nesliga former kunde ha knäckt vem som helst, men inte Gudrun Schyman.

Hon var snabbt tillbaka på banan igen, som ledare för ett nytt parti. Och att det blev ett dundrande fiasko röstmässigt 2006 hindrar henne inte från att ställa upp på nytt, till synes lika full av optimism och stärkt av den beskedliga framgången i EU-valet.

Inom Vänsterpartiet har hon förstås bränt sina skepp en gång för alla. Annars vore hon just den sortens röstmagnet som de rödgröna inte har alltför gott om. I stället kan hon och Feministiskt initiativ (FI) dessvärre komma att spela en helt annan historisk roll än de tänkt sig. 

Att FI skulle ta sig in i riksdagen är det ju inte mycket som talar för. Men enbart genom att ”stjäla” två-tre procent från vänsteralliansen skulle partiet i praktiken kunna bli räddningen för Reinfeldt & Co och därmed sätta stopp för att Mona Sahlin blir första kvinna som statsminister.

Det vore onekligen en ödets ironi av större mått, men en valutgång som faktiskt inte helt kan uteslutas.

Hur ser Schyman själv på den risken? För en risk måste de väl inse att det är, både hon själv och den majoritet av förmodade FI-väljare som har hjärtat till vänster?

Naturligtvis är det en av de frågor som Schyman helst inte vill ha. Men det vore ett allvarligt underbetyg åt den politiska journalistiken här i landet om hon slapp den.

Mats Rosin

ledare@ltz.se

Mer läsning

Annons