Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagskriget mot terrorismen

/

Annons

Julen 2002 var författaren och journalisten Jan Guillou på väg till Tahiti för semester. När Guillous pass skulle viseras i samband med mellanlandningen i USA gick (terror)larmet. Julen 2009 bordar en nigeriansk kille, som är känd av amerikansk underrättelsestjänst och vars pappa nyligen varnat myndigheter om sonens tilltagande radikalisering, ett flygplan med destination Detroit. Umar Farouk Abdulmutallab försöker att spränga planet men misslyckas. Efter att den amerikanska tullpersonalen identifierat den svenske mannen framför dem som den spiondömde IB-avslöjaren blev det respass till ”arabrummet”, som Guillou uttryckte det.

I ena fallet fungerade varningssystemen felfritt, i det andra fungerade det inte alls. Jan Guillou fick en tråkig start på sin semester och nigerianen med sprängmedel i kalsongerna lyckades så när ta livet av 289 personer.

Vi vet inte hur många försök att spränga flygplan som faktiskt har avstyrts sedan kontrollen skärptes efter elfte septemberattackerna 2001, det ligger i underrättelsearbetets natur att inte tala vitt och brett om eventuella framgångar. Däremot är det väl känt att en hel del människor fått utstå rätt så besvärande och förnedrande behandlingar i terrorjaktens namn och det handlar inte bara om oskyldiga som släpats till Guantánamo. På världens flygplatser bedrivs ett vardagskrig mot terrorismen som främst drabbar vanliga resenärer som nekas inresa eller tvingas sitta i timslånga förhör bara för att de har ovanliga efternamn. En del hävdar att detta är priset vi måste betala för att skydda det öppna samhället. En sådan okritisk hållning är både farlig och aningslös.

Vid amerikanska och europeiska lufthamnar installeras nu röntgenutrustningar som kan granska passagerare inpå bara skinnet. Efter det misslyckade attentatsförsöket på juldagen fortplantades snabbt kraven på förstärkta säkerhetsarrangemang. I potten ligger såväl ekonomiska – bara den amerikanska underrättelseapparaten omsätter enorma summor – som politiska intressen. För president Obama gäller det att nu visa handlingskraft. Handlingskraft inför vilka då, frågar man sig, väljare och politiska motståndare eller potentiella terrorister?

För några år sedan misslyckades västvärldens underrättelsetjänster att upptäcka den så kallade skobombaren som försökte spränga ett flygplan över Atlanten. Nu senast lät man kalsongbombaren slinka igenom fångstnäten. Jan Guillous semester lyckades man däremot förstöra.

Man undrar var jakten på terrorister slutar och var det politiska spelet för gallerierna börjar.

Mer läsning

Annons