Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterspöket dammas av

/

Annons

En gammal bekanting har redan gjort come back i den spirande valrörelsen: Vänsterspöket. Ett spöke som det säkert kommer att viftas ännu mer med, ju närmare valdagen vi kommer. Syftet är att blåsa liv i den latenta kommunistskräck som kan ha överlevt sen det kalla krigets dagar. I borgerlig press och ännu mer i bloggosfären kommer man att göra sitt bästa för att dels överdriva Vänsterpartiets inflytande och dels frammana en diffus hotbild för den händelse den rödgröna alliansen skulle vinna.

”Kan ni tänka er Lars Ohly som finansminister? Hu så hemskt…”

Frågan är om inte detta är att grovt underskatta väljarkårens sunda förnuft. Vem kan på allvar vara rädd för Ohly?

Bortsett från att Socialdemokraterna aldrig skulle släppa just finansministerposten ifrån sig – varken till Ohly eller någon annan – så existerar det faktiskt ingen dolsk världskommunism styrd från Moskva längre som dagens Vänsterparti kan misstänkas ha tvivelaktiga kontakter med.

Lars Ohlys vänsterparti har förvisso sina svagheter men med det förtorkade kommunistparti som Hilding Hagberg ledde har det inga likheter alls. Normaliseringen inleddes redan på C H Hermanssons tid för att sen gå i sin fullbordan under Gudrun Schyman på 1990–talet.

Och ett parti som slängt Lenin och alla idéer om proletariatets diktatur över bord är ju egentligen bara ett socialdemokratiskt parti nr 2 fast lite mer åt vänster.

Vänstersocialister, före detta kommunister och till och med en och annan riktig kommunist har för övrigt suttit i regeringar inte bara i Italien och Frankrike utan också i våra nordiska grannländer utan att demokratin gått under. Norge – regerat av just en rödgrön allians – har rentav i fyra år haft en partisyster till Ohly som finansminister utan att landet veterligen tog någon större skada av det.

De verkligt obehagliga tendenserna i Europa på senare tid återfinns dessutom inte på vänsterkanten: de representeras i stället av högerfigurer som Jean-Marie le Pen i Frankrike och Silvio Berlusconi i Italien

Att i förväg tillskriva Vänsterpartiet rollen som svansen som styr, med ett avgörande inflytande över en rödgrön regeringspolitik är heller inte trovärdigt. I varje fall inte mer trovärdigt än att det skulle vara Kristdemokraterna som angett färdriktningen för regeringen Reinfeldt de senaste fyra åren.

Största faran är det nog Vänsterpartiet självt som löper om det faller för frestelsen att tona ner allt som gör det ”farligt” i borgerlighetens ögon.

Det vore synd. För vad ska vi med en rödgrön regering till, om den inte vågar utmana genom att verkligen vara vänster?

Mer läsning

Annons