Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välfärdssamhället eroderar

/

Säkraste vägen till ett liv på marginalen: långvarig sjukskrivning tidigt i livet. Det är stor skillnad mellan att bli sjuk sent i arbetslivet och som ung bli inlåst i Försäkringskassans källare.

Annons

Med stigande ålder följer en högre inkomstgrundande ersättning och kanske finns också sparpengar som ytterligare kan jämna ut skillnaden mellan lön och sjukersättning. Det är också lättare att förstå att det kan brinna i en 60-årings axlar. Men att doktorer stämplar människor i sina bästa och mest produktiva år som för sjuka för att arbeta är inte okej. Det tyder på en allvarlig samhällssjuka.

Hur kan det komma sig att nästan var tionde person i åldersgruppen 40–49 år har någon form av sjukersättning, att andelen förtidspensionerade i samma åldersgrupp nästan fördubblats mellan 1991–2006? Ibland hörs påståendet att det är latmasken som har krupit in i folkhemmet, människor känner efter så förbannat i dag. Vi har helt enkelt fått det för bra, välfärdsstaten har tagit bort drivkraften att göra rätt för sig. Om det ändå vore så väl ... då hade lösningen varit enkel, bara att försämra villkoren och tvinga ut folk i arbete. Faktum är att Regeringen Reinfeldt står i begrepp att testa den här metoden.

Nästa år förklaras 55 000 långtidssjuka som friska och redo att gå ut på arbetsmarknaden. Detta är inget annat än en medicinsk revolution, helt i klass med upptäckten av penicillinet. Tänk att medelst ett enkelt regeringsbeslut trolla bort 55 000 människors ledvärk, huvudont och ångest!

Skämt åsido, vad det egentligen handlar om är att borgarna bestämt sig för att med ett Alexanderhugg radikalt minska antalet långtidssjukskrivna. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson låter verkligen besjälad när hon säger att det borde vara kriminellt att låta människor fastna i permanent sjukfrånvaro. Man kan inte annat än hålla med. Att ställa tiotusentals 20-, 30- och 40-åringar i ett långvarigt utanförskap är ovärdigt en välfärdsstat av Sveriges kaliber.

Mellan den borgerliga retoriken och praktiken ligger emellertid en avgrund. Regeringen låter påskina att man vill göra något åt problemet, men i själva verket förvärrar man bara problemet. För nu ökar klyftorna. Regeringen har vänt på transfereringskanalerna: mer till dem som har, mindre till dem som behöver. Löntagarna får sänkt skatt, de sjuka en kölapp till Arbetsförmedlingen. Så skapas ett annat och hårdare samhälle.

Mer läsning

Annons