Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sydafrika på gott och ont

/

Annons

Johannesburg och Kapstaden. Det byggs, städas och fejas i och kring Sydafrikas storstäder inför fotbolls-VM nästa sommar. Nya arenor, ombyggda flygplatser, snabbtåg och nya motorvägar förbättrar en efter afrikanska förhållanden redan mycket god infrastruktur.

Något som inte är lika lätt att städa bort är fattigdomen, bostadsbristen och korruptionen. Miljoner sydafrikaner och illegala invandrare bor i plåtskjul runt Sydafrikas storstäder. Det är jättelika områden, utan gator och sanitära anordningar, brandfarliga och med hög kriminalitet, där varannan familjeförsörjare saknar ett fast arbete. Hiv/aids och migration gör att många barn inte har någon försörjare alls.

Mycket har blivit bättre i Sydafrika sedan apartheidsystemet avskaffades och ANC tog över för 15 år sedan. Viktigast är naturligtvis de medborgerliga rättigheterna, att inte behöva stiga undan för de vita på gatorna, att kunna välja sin plats på bussen och bada på samma stränder som de vita. En blygsam välfärdsstat har skapats. Skolor och sjukvård är numera i princip till för alla, men plån- boken styr vilken service man får.

Annat har knappast förändrats alls. De vita har fortfarande den ekonomiska makten och lever genomsnittligt på en mycket högre levnadsstadard än vita i Europa. Politiken för att ge de svarta mer att säga till om i ekonomin har mest betytt att ANC-ledare på olika nivåer satt sig i vita bolags styrelser och blivit stenrika på nolltid. ANC:s ledare lever i en lyx som borde sticka de fattiga anhängarna i ögonen.

Det ”frivilliga” överförandet av jord till de svarta har avstannat, många av de övertagna jordbruken har kollapsat och hela frågan håller på att mista sina aktualitet eftersom de svarta ungdomarna ändå flyttar in till städerna. Resultatet av Mugabes jordpolitik i Zimbabwe avskräcker också. Ynka två miljoner billiga bostäder har skapats under ANC-tiden. Behovet är troligen det tiodubbla. Arbetslösheten har ökat, liksom inkomstklyftorna, även om de flesta fått det litet bättre. Rädslan för att skrämma bort fler utbildade vita gör att ANC-regeringen inte gärna höjer skatterna.

En svart medelklass växer fram, men omfattar än så länge en blygsam del av den svarta befolkningen. De största vinnarna på apart-heids avskaffande tycks vara den del av befolkningen som i Sydfrika kallas ”färgade” (blandrasiga med asiatiskt ursprung) och indier, även om dessa i sin tur känner sig diskriminerade när svarta går före till vissa arbeten. Tillsammans med de vita utgör färgade och indier cirka en femtedel av Sydafrikas befolkning.

Det är den delen av befolkningen som hittills stått för den egentliga oppositionen mot ANC. I årets val har deras parti, demokratiska alliansen (da), fått konkurrens av ett i huvudsak svart parti, Cope, som består av utbrytare ur ANC och andra som som tycker att landet utvecklas i fel riktning. 

Allt tyder ändå på att ANC bekvämt vinner valet och installerar sin skandalomsusade ledare Jacob Zuma som ny president. Zuma vänder med ett brett smil kappan efter vinden, men skuldsatt som han är till rika affärsmän lär han inte ge sig på några större ekonomiska förändringar.

Han lär inte heller hota landets mycket progressiva konstitution.  Därtill är det demokratiska systemet i Sydafrika, trots sina brister, alltför starkt och påpassat i världen.

Mer läsning

Annons