Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sveriges röst behövs i världen

/
  • Den 17 februari läste utrikesminister Carl Bildt upp Sveriges utrikesdeklaration inför riksdagens ledamöter.

Sverige var en gång ett land som stack ut i världen, med frimodiga uttalanden riktade både mot öst och väst.

Annons

Vi fördömde kriget i Vietnam, men också i hårda ordalag diktaturen i öst, till exempel i samband med resningen i Tjeckoslovakien. Vi engagerade oss i kampen mot apartheid i Sydafrika och vi ställde upp för befrielserörelser i Latinamerika. Vi försvarade palestiniernas rättigheter och vågade tala klarspråk om Israels ockupationspolitik. Samtidigt som vi engagerade oss konstruktivt i medlingar och nedrustningsarbete.

Har Sverige fortfarande en självständig utrikes- och säkerhetspolitik? Inte om man får tro den utrikesdeklaration som lästes upp av Carl Bildt i riksdagen den 17 februari i år. Där förklaras utan omsvep: ”Vår utrikespolitik är en del av den gemensamma europeiska utrikespolitiken och en avgörande del av vårt dagliga arbete handlar om att forma och utföra denna”. Vidare sägs att Sverige stödjer ”framväxten” av en europeisk utrikestjänst. (En motsvarande avveckling av vår egen utrikespolitiska kompetens i UD tycks redan ha inletts).

”Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast”, enligt utrikesdeklarationen, men ordet ”alliansfrihet” nämns inte på något ställe i detta dokument. I stället framhålls att Sverige numera ”ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet” (Lissabonfördragets artikel 222). Ett lika långtgående som diffust ansvar för till exempel Baltikums säkerhet, som i praktiken innebär att Sverige förpliktar sig att försvara Natoländer. Det finns ju inget europeiskt försvar, bara en artikel (42) i fördraget som säger att EU:s gemensamma politik ”kommer att leda till ett gemensamt försvar” när medlemsstaterna så beslutar.

Sverige har med andra ord delegerat sin utrikes- och säkerhetspolitik till europeiska institutioner som, om de över huvud taget finns i sinnevärlden, ännu inte har prövats och än mindre hunnit utforma någon gemensam politik. Om vi någonsin får se en sådan.

Vad svarar då Socialdemokraterna, med sina stolta traditioner och bestämda principer på området? Ja, vad ska de svara? De har ju redan bundit sig för denna politik, och traskar även i övrigt patrullo efter regeringen. Socialdemokraterna har ställt sig bakom den växande svenska insatsen i Afghanistan, och har i stort sett lagt ner opinionsbildningen kring Palestina, sedan Göran Persson hamnade på fel sida i konflikten.

I stället för att göra meningslösa uttalanden om det sönderfallande Ottomanska imperiets massakrer på armenier för 100 år sedan, borde Socialdemokraterna tillsammans med sina tilltänkta allierade utforma en gemensam hållbar utrikespolitik i viktiga frågor som Afghanistan, Mellanöstern, nedrustning och global rättvisa. En politik som är mer i samklang med vad de socialdemokratiska gräsrötterna och väljarna förväntar sig än de vaga och motsägelsefulla signaler som nu kommer från partiets ledning.

Behöver Sverige en egen utrikespolitik? Ja, självfallet. Sverige har en lång tradition att verka för fred, mänskliga rättigheter och global rättvisa. Sveriges röst behövs i världen, men det är också en identitetsfråga för Sverige. Vi har därtill viktiga nationella intressen att bevaka i vårt närområde.

Så länge inte EU inte har någon gemensam utrikespolitik värd namnet och så länge EU inte har kapacitet att skydda vår säkerhet, borde det vara självklart att Sverige ska ha en egen utrikes- och säkerhetspolitik. En synlig sådan, inte en som göms i chiffertelegram och nattliga kompromisser i Bryssel.

Mer läsning

Annons