Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om matterrorister, björnskräck, en underbar film och mediala motgångar

/

Efter att en person dödades av en björn i Valsjöbyn 2007 svallade känslorna högt. Att ens försöka inflika att rovdjuren är en naturlig del av vår fauna och dessutom har ett kommersiellt värde var förenat med påtaglig risk.

Annons

De verbala smockorna hängde i luften. Själv blev jag bland annat inbjuden att agera lockbete vid kommande björnjakter. Men under dessa febriga veckor fick jag också kontakt med människor som beskrev vilken ynnest det faktiskt är att få leva nära naturen – och rovdjuren.

Men det är förstås inte okej att folk inte vågar gå ut och hämta ved på kvällarna eller låta barnen cykla hem till varandra. Vi bör minska antalet björnar i vissa områden men vi får inte glömma de kritiska frågorna: När och varför attackerar björnar människor?

På påsklovet såg jag Slumdog millionaire (nej, ni behöver inte spåra IP-adressen, jag såg den på bio), en underbar historia om en kille från Bombays slumområden som lyckas med det näst intill omöjliga, att komma med i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär! Filmens storhet är dess manus, men också att den just utspelar sig i Indien, detta gigantiska land med 1,1 miljarder invånare varav 800 miljoner lever på mindre än 14 kronor per dag. Slumdog millionaire illustrerar lidandet, hoppet och drömmen. Se den!

En undersökning visar att socialdemokraterna och Mona Sahlin har fått mer negativ medial uppmärksamhet än när moderaterna var i opposition. Det är lätt att bli hemmablind av dessa mätningar och landa i slutsatsen att det är medias fel att sossarna släpar efter i opinionen. Sant är att det i dagens drevliknande mediaklimat finns små möjligheter till korrigeringar i efterhand, det är väldigt lätt att en bild, oavsett sanningshalt och substans, cementeras för lång tid. Men den som drar sig till minnes regeringen Reinfeldts första år vid makten kommer säkert ihåg hur media frossade i borgerlighetens kräftgång.

Media kan vara orättvisa men i längden brukar skillnader jämna ut sig. Förr eller senare får arbetarrörelsen ett nytt uppsving och då kommer de positiva tidningsartiklarna på köpet.

Ursäkta, men vem fan är det som stoppar glasbitar i våra livsmedel? Precis när man hade börjat hoppas slippa nya rapporter om glasfynd är det dags igen. I måndags upptäckte en östersundare som tillagat en kycklinggryta att han höll på att skicka ner en två centimeter lång och väldigt vass glasbit i svalget. Det är väl troligt att en vuxen kropp har lättare att ta hand om glaset, men tänk om en åttaåring hade svalt den där glasbiten. Då hade gårdagens löpsedlar kanske haft ett betydligt mer tragiskt budskap. Obehagligt!

Känslan är att glassabotaget började som en organiserad kampanj, kanske iscensatt av en liten grupp, som därefter har spritt sig. Det finns djurrättsaktivister runt om i landet, och det behöver ju inte vara svårare än att en aktivist i Bollnäs har läst vad en annan aktivist i Umeå hittat på och själv börjat slå sönder glasflaskor. Samtidigt kan man inte utesluta att det finns en del understimulerade individer utan några egentliga sympatier med dödsdömda kycklingar som tagit intryck av medias larm-rapporter. Hur som helst är det viktigt att polisen snabbt nystar upp den här härvan.

Kyckling är gott, nyttigt och har inte tillnärmelsevis samma negativa klimat-påverkan som köttproduktionen. Och förresten så är det inte upp till några enögda sabotörer att bestämma vad vi andra ska äta.

Kalle Olsson

kalle.olsson@ltz.se

Mer läsning

Annons