Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om bonusar, dumma upptåg i Harlem och en svårslagen upplevelse

/

Annons

En busschaufför som håller tidtabell och bjuder resenärerna på en lugn och fin åktur får ungefär 23 000 kronor i månaden och en jullunch i december. För cheferna i ett pensionsbolag som går med minus och tvingas återta pensionskapital för miljarder väntar bonusfest.

Är det något som vi människor har svårt för så är det just detta: typer som tränger sig förbi och fixar egna fördelar utan att förtjäna dem. Det är en djupt mänsklig instinkt. Redan de tidiga samlarfolk som befolkade Afrikas savanner reagerade med kraft mot individer som ställde sig ovanpå den övriga gruppen.

Trots att vi för länge sedan lämnat savannen och trots att våra ömsesidiga beroenden minskat, eller åtminstone blivit otydligare, finns fortfarande en stark aversion mot personer som struntar i gruppens bästa.

Varför debatten om bonusar blossat upp nu beror förstås på krisen i ekonomin. Pensioner krymper, utbetalningarna av socialbidrag ökar, löntagare varslas och tvingas gå ner i arbetstid, kommuner måste stänga skolor och dra ner på insatser för att hjälpa ungdomar på glid.

Vi ingår alla i samma samhällsgemenskap och som sådan befinner vi oss, för att citera IF Metalls ordförande Stefan Lövén, i ett ”undantagstillstånd”. Att då komma med förslag om bonusar är ungefär lika dumt som att promenera genom Harlem med ett hakkors ritat i pannan. Graden av provokation är svår uttrycka i ord.

I går inleddes rättegången mot Josef Fritzl. Pressbilderna visade en bruten man som gömmer sitt ansikte bakom en blå pärm. Skammen sitter i ögonen. Fritzls försvarsadvokat berättar att hans klient är rädd. Knappast lika rädd som hans dotter lär ha varit varje gång hon hörde den där källardörren öppnas.

Jag skrev i går om den omoraliska kapitalismen. Här kommer ett annat exempel: för ett foto eller videoklipp på Josef Fritzl inifrån fängelset lär vissa tidningar vara beredda att slanta över 100 000 kronor.

En annan som kommer att ställas inför domare är Konstfacksstudenten Anna Odell, ni vet, hon som tvångsvårdades för att ha spelat psyksjuk. Fälls hon riskerar hon fängelse. Odell borde inte låsas in, däremot borde hon få betala tillbaka varje krona som hennes konstexperiment kostat skattebetalarna. På så vis kanske något positivt ändå kan komma ur det spektaklet, nämligen en ökad med-vetenhet om att välfärden faktiskt kommer med en prislapp.

Akademiska sjukhuset i Uppsala vill spara pengar genom att slopa läkarnas vita rockar. Kan det vara något för Jämtlands landsting att ta efter?

Jag röstade inte på bästa låt i Melodifestivalen utan på möjligheten att få se folkhemsbohemen Caroline af Ugglas äntra scenen i Moskva iförd turkosa gummistövlar och sjunga snälla snälla snälla inför en sisådär 100 miljoner tv-tittare. Håll med om att det hade varit en svårslagen upplevelse!

Mer läsning

Annons