Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Månaden som endast fakirer borde sakna om den försvann

/

Januaribladet lossnade från min nyuppsatta väggalmanacka så jag blev tvungen förpassa det till papperskorgen. Förmodligen ingen slump: jag har aldrig gillat den här månaden.

Annons

Bäst vore om den ströks ur almanackan helt och hållet, så att vi fick gå direkt på Kyndelsmäss och februari i stället. Vad januari erbjuder oss är gråkyla, översnöade bilar, räkningar på hög och en stor tomhet efter all uppståndelse runt jul- och nyårshelgerna. Dess dagar är inte 62 men det kan faktiskt kännas så.

Optimisterna som tycker sig se att det redan börjat ljusna om morgnarna är förmodligen folk som stiger upp väldigt sent. I december hade vi åtminstone julklappar och ledigheter att se fram emot. Nu bara en till synes oändlig rad av oxveckor fram till påsk.

Skalder har diktat om både april, maj, september och november, men ingen har vad jag vet varit så galen eller på örat att han funnit januari värd att besjungas. Det är egentligen bara Helmer Grundström som lyckats fånga in den rätta januarikänslan: Ingenstans gick en väg till Gud/och ändlöst fjärran låg våren.

Förr fick vi köa för att få räntan inskriven i våra bankböcker, men även den lilla glädjen har bankerna numera berövat oss. Å andra sidan slipper vi räkna konsumkvitton, fast det är jag osäker om det verkligen är ett framsteg.

En riktig höjdpunkt förr så här års var också när nådiga luntan las fram. Finansministern höll show och i över tjugo år (1955–1976) hette han Gunnar Sträng. Magnifika enmansuppvisningar som satte fart åtminstone på det politiska blodomloppet.

I januari har vi föga hjälp av naturen, så glädjeämnen får man försöka hitta på själv. Se Elloskatalogen som ett tidigt vårtecken, köpa hem en kvast tulpaner (billigare än en flaska vin) eller ta en sparktur i månskenet.

Men bortom denna gråkalla månad, som endast fakirer borde sakna om den försvann, öppnar sig trots allt en spännande framtid. Om 2010 blir ett skitår står ännu skrivet i stjärnorna, men att det blir ett valår är desto säkrare. Och det måste vara länge sen svenska folket gick till ett riksdagsval med så många osäkra faktorer som årets.

Kommer Sverigedemokraterna in är det tyvärr ingen större sensation längre. Men vem vet vilka partier som ramlat ur riksdagen när de sista poströsterna räknats? Det kan vara Centern, det kan vara Kristdemokraterna, det kan rentav vara bägge två. 

Bägge dessa partier har ju på senare år blivit alltmer svårigenkännliga för sina gamla kärnväljare, genom att underordna sig den moderata dominansen. Åker de ur riksdagen har de med andra ord mest sig själva att skylla. Och partier med suddig höger- profil finns det redan övernog av.

Mer läsning

Annons