Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fattiga drabbas av ett urannej

Annons

Medan kärnkraften felaktigt påstås vara en lösning på klimathotet dribblas diskussionen om kärnkraftens reella miljöpåverkan bort. I min magisteruppsats i statsvetenskap om uranbrytningskontroversen fann jag att kärnkraftsförespråkarna inte vill tala om kärnkraftens behov av uran. Vattenfall som är Sveriges största importör av uran säger i en intervju ”Vi har inget med uranbrytning att göra”. Folkpartiet deltog inte ens i den riksdagsdebatt om uranbrytning som analyserades. Varför talas det så ogärna om uranbrytning?

Uranbrytning är ett klassiskt exempel på NIMBY (Not in my backyard – inte på min bakgård). Många förespråkar kärnkraft men ingen vill utsättas för konsekvenserna i närheten av var vi bor. Jämtland har stora uranfyndigheter och flera utländska företag är intresserade av att bryta. Sverige hade uranbrytning fram till 1970-talet, men den upphörde då de lokala protesterna blev för starka och världsmarknadspriset på uran sjönk.

Forskarkåren är oenig om de faktiska konsekvenserna av uranbrytning. Men en analys av var i världen uranbrytning sker ger en ganska tydlig indikation på att uranbrytning inte är något önskvärt. Sverige valde bort uranbrytning som många andra rika länder. I stället är det fattigare befolkningar som tvingas acceptera uranbrytning. Stora exportörer av uran är Namibia, Uzbekistan, Kazakstan, Australien och Kanada. I de två senare är det i områden där det bor ursprungsbefolkning.

Sverige är det land som har mest kärnkraftsel per capita. Det är därför extra beklämmande att många inte känner till eller vill tala om att svensk elproduktion leder till stora negativa konsekvenser för människor i andra delar av världen.

Lise Nordin, statsvetare med miljöinriktining Göteborgs Universitet

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons