Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om sista slagfältet

Annons

 Visst finns det ett växande intresse för historia? Förra århundradets stora populärförfattare på området, Carl Grimberg, skrev ju in sig i många hem med sin serie Svenska folkets underbara öden. Hans roll har på senare år övertagits av Herman Lindqvist som outtröttligt kartlagt vår historia från hedenhös till nutid, och, tror jag, bidragit till det ökade intresset.

Men det finns fler som bidragit, till exempel historiker av facket som Peter Englund och Dick Harrisson.

På kontinenten är det förstås andra världskriget som fortfarande fångar människors intresse. I dagarna har statsmän från hela Europa samlats i Polen för att minnas krigsutbrottet 1939 och i Frankrike besöker hundratusentals turister årligen Invasionskusten i Normandie. Där finns mycket att se och uppleva. Guideböcker finns på alla möjliga språk, större och mindre museer visar sina minnen, man trampar stränder med namn som Utah och Omaha och vandrar på de ytterst välansade och vidsträckta krigskyrkogårdarna. Krigsminnen blir turistindustri.

Våra svenska slagfält ligger inte så nära i tiden och är inte heller så spektakulära. Jag kan slå vad om att ytterst få känner till att vår sista stora krigsskådeplats ligger i Sävar i Västerbotten. Slaget stod den 19 augusti 1809. Ryssarna anföll och besegrade svenskarna. Sverige förlorade Finland när freden så småningom slöts. För de krigströtta västerbottningarna var det ett hårt slag. Kanske värre än för det övriga Sverige. Många hade sina rötter i Österbotten och oviljan mot och rädslan för ”ryssen” var stark och långlivad.

– Rädslan för ryssen insups med modersmjölken, sas det ända in i min egen barndom. Och gjorde man något galet, kunde man få höra: är du alldeles rysk, unge!

Den enda utflykt som jag minns från den första skoltiden gick naturligtvis till Sävar. Där samlades vi kring krigsmonumentet: Fäderneslandet Åt Sina Stupade Söner. (Formuleringen gav utlopp åt diverse vitsande). Där sjöngs åtskilliga fosterländska sånger varefter vi tuggade i oss medhavda smörgåsar!

Ännu högtidligare var det den 19 augusti i detta nådens år 2009. I sällskap med kungaparet och kronprinsessan återupplivades slaget vid Sävar under en myckenhet av dunder och brak och dito krutrök under fyra timmar. Öronproppar utdelades åt den 5000-hövdade publiken. Vädret var soligt och varmt och även denna dag tuggades det på smörgåsar.

Mer läsning

Annons