Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olika men ändå lika

Vanligtvis brukar mina krönikor skrivas i Stockholm. Men från och med nu och resten av våren blir det andra bullar. För nu skrivs dessa rader från New York.

Annons

Har flyttat hit på grund av jobb och ska vara här fram till mitten på juni.

Det är märkligt att kastas så mellan två världar. Sverige och USA. Stockholm och New York. Olika varandra som få. Men ändå så lika.

När jag var lite yngre satt jag och en kompis och bläddrade i lite tidningar. På en sida fanns en bild på en känd amerikansk skådespelerska. Vi satt där och tittade på bilden och började hylla henne. Vi, två hormonstinna pre-tonåriga grabbar, pratade om hur snygg, läcker och rent fantastisk hon var. Min väns pappa kom in köket. Jag försökte verka lite äldre, lite mer världsvan, och visade tidningen för honom och sa med så manlig stämma jag kunde förmå:

Vad säger du Janne? Fräsch va?

Janne tittade på bilden. Suckade lite och sa:

Hmm, hon luktar skit i röven som alla oss andra.

Så kan jag tycka att det är med New York. Det är världens häftigaste stad. Det är en metropol utan dess like. Det är här allt händer. Men samtidigt är det bara som vilken vanlig stad som helst. New York luktar skit i röven som alla andra städer.

Men som sagt – man kan ju göra otroligt häftiga grejer i den här stan. Förra fredagen var jag på NBA-basket. Jag såg mitt älskade Philadelphia 76ers möta New Yorks stoltheter Knicks. Otroligt häftig upplevelse att sitta på plats i en så legendarisk area som Madison Square Garden. Den klassiska liknelsen ”att vara glad som ett barn på julafton” stämde bra in på mig och den känsla jag hade i kroppen.

Men det som gjorde mig förgrymmad var den amerikanska publiken. När matchen startade var arenan halvfylld. Efter första kvarten hade den fyllts, men stämningen var inte som den borde vara när det är match mellan två verkliga lokalrivaler.

Jänkarna applåderade måttligt när deras eget lag gjorde något bra. Långa stunder satt personerna bredvid mig på läktaren och pratade om helt andra saker. De struntade fullkomligt i det som hände på planen. Själv satt jag som klistrad och försökte njuta av varje fantastiskt basketögonblick. Men jänkarna var inte helt ointresserade. Nej då, i varje periodpaus kom det in killar som kastade ut T-shirts eller hade nån fjantig tävling på plan. Då blev det ett rackarns liv i hallen. Alla tjoade och tjimmade; intresserade som sjutton.

När det var 50 sekunder kvar av matchen och det skilde två poäng mellan lagen(vilket alla som kan basket vet är väldigt jämnt och inte alls avgjort). Ja – då började folk gå. Bortskämda, underhållningsjästa amerikaner.

Det skulle aldrig skett i tegeltemplet i Östersund!

P.S. Om någon har kontakt med Rolle från Oviken, den roliga mannen på Youtube. Maila mig. D.S:

Olika men ändå lika

GOtroligt häftig upplevelse att sitta på plats i en så legendarisk area som Madison Square Garden. Den klassiska liknelsen ”att vara glad som ett barn på julafton” stämde bra in på mig och den känsla jag hade i kroppen.

Mer läsning

Annons