Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

New moon

/
  • Nya lekkamrater. Jacob (Taylor Lautner) blir en alllt hetare medtävlare om Bellas (Kristen Stewart) känslor i ”New moon”.Summit Entertainment

Biostaden Genre: Romantiskt vampyrdrama

Premiär: 20 november 2009

Med: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner med flera

Regi: Chris Weitz

Speltid: 2 tim 10 min

Censur: 15 år

Annons

Betyg: 2 På pressvisningen av ”New moon”, fortsättningen på ”Twilight”-sagan som svept över världen intensivare än svininfluensan, står det trots biomörkret snabbt klart vilka som är press och vilka som är målgrupp, alltså fans som tagit sig in och nu är de lyckligaste biobesökarna i världen.

Man hör det på skratten.

Plötsligt kommer ett högt fniss. Varför? Ingen aning. Bellas indiankompis Jacob kommer in i bild. Skratt. Okej?

Fansens brinnande passion inför ”Twilight”-serien gör den till mer fenomen än film. När jag sitter i salongen hinner jag fundera mycket på hur man egentligen recenserar ett fenomen. Jag tror att det enda möjliga svaret är ”som en film”. Och som film betraktad är ”New moon” bara halvlyckad. Det vill säga: Första halvan är lyckad, den andra – förlåååt! – suger.

Det är bra så länge Bella (Kristen Stewart) brottas med sin olyckliga kärlek till vampyren Edward (Robert Pattinson), som tidigt i filmen lämnar henne. Olycklig kärlek? Snarare tokdeprimerad, frätande, förtärande, självmordsbenägen kärlek. Man behöver inte ha blivit lämnad av en vampyr för att känna igen sig där Bella gråter i sin säng medan årstiderna passerar hennes fönster.

Det är bra så länge vampyrerna får vara just vampyrer; vaga, vackra varelser vars attraktion blir så stark just eftersom Bella, och du själv i salongen aldrig får komma dem nära.

Men det blir dåligt när vampyrerna förvandlas till någon sorts allroundhjältar med superkrafter; en läser tankar, en kan plantera känslor i andras kroppar och man bara väntar på att en ska dyka upp och hitta ens nycklar som man tappat under trappan. ”Ni har vampyrer!” vill man skrika. ”De är coola som de är. Ni behöver inte pimpa dem, det är som om någon tavelkirurg skulle fixa Mona-Lisas dubbelhaka.”

Och så kommer de andra monstren. Fansen-vet-vilka. De funkar inte. Det är som att de tillhör en annan film, en annan mytologi.

När filmens slutreplik faller skrattas det i salongen igen. Den här gången är det inte fansen, och skrattet är hånfullt och elakt. Det ekar ännu i öronen medan vi lämnar salongen, risken finns att det fortsätter att eka tills film tre, ”Eclipse”, får premiär i juni nästa år.

Mer läsning

Annons