Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nesser har tröttnat på deckarhajpen

/
  • Håkan Nesser är just nu bosatt i London med sin fru. Men sommaren tillbringar han i sitt hus på Gotland och det är troligen här han kommer att slå sig ned för gott när familjen återvänder till Sverige. Foto: Sören Andersson

Håkan Nesser är en del av det svenska deckarundret – men börjar själv tycka att genren känns ytlig och överdrivet hajpad.
Fyra, fem böcker till blir det, sedan funderar han på att lägga av med skrivandet.

Annons

Han har skrivit 22 böcker och ännu inte upprepat sig, säger han. Tio om den buttre kommissarie Van Veeteren, tre om den betydligt yngre (och charmigare) polisen Gunnar Barbarotti och ett antal fristående romaner.

Nyss kom ”Maskarna på Carmine Street” ut och nu försöker Håkan Nesser ro sina åtaganden i land innan det är dags att lägga skrivandet på hyllan för gott.

– Jag vet att jag har London-boken kvar att skriva, två böcker om Barbarotti och sedan skulle jag en gång till vilja göra något som går tillbaka till svenskt 60-tal. Jag skulle vilja avsluta med det, säger han.

Det känns lite overkligt att diskutera slutet på en författarkarriär så här sakligt och torrt på Visby biblioteks lugna fik. Men Håkan Nesser är inte den som överdramatiserar berättelsen om sitt eget liv.

Och vem vet, efter de där fyra böckerna kanske han, trots allt blir sugen på att skriva något mer. Allt är inte så svartvitt definitivt som det uttrycks i tidningsartiklar.

– Artiklar ska vara ganska tydliga; ”han bor där, ska dit, tänker göra det”. Det är inte säkert att det blir så här, säger han och fortsätter:

– Men det tar ju slut. Fyra, fem böcker till, det är vad jag känner nu. Jag är inte trött på det, men jag tror att alla de böcker jag skrivit hittills har varit olika varandra. Jag har inte upprepat mig särskilt mycket.

Är det den stora skräcken, att upprepa sig? Skräck och skräck, kontrar han, nä, kanske inte, men man måste kunna stå för det man skriver. Hellre en bok som 500 läser, än en som 50 000 köper, men som inte är skriven från hjärtat.

– Det är en sådan hajp om försäljningssiffror just nu. Det viktiga är inte vad man skriver utan hur mycket man säljer. Man pratar om hur många länder boken sålts till och hur många miljoner författaren får i förskott – men är det en bra bok då?

Passningen till deckarpseudonymen Lars Kepler är tydlig, men faktum är att Håkan Nesser själv är fången i samma lanseringsfälla som paret Ahndoril (som nyligen avslöjats ligga bakom Kepler).

Bokförlaget missar inte att berätta att hans böcker översatts till ett tjugotal språk och att de sålts i drygt tio miljoner exemplar världen över.

– Jag tycker inte om det, men samtidigt går jag med på det. Det är så mycket man går med på mot sin vilja. Jag tycker till exempel att böcker är alldeles för billiga och att man inte ska kunna köpa limpa och böcker på samma ställe. På det sättet devalverar man boken.

Här på Gotland trivs han och här kommer han troligen att skriva sig permanent efter åren av utlandsboende. Det stramt designade huset på ön Furillen är Håkan Nessers eget paradis - även om det kanske inte blev fullt så fredat som han hade hoppats.

– Jag tänker att vi skulle ha flyttat till en mer undanskymd plats, för folk åker förbi vårt hus och så saktar de ned för att titta.

Det har hänt en hel del i Håkan Nessers liv sedan debuten 1988. Den före detta högstadieläraren från Kumla har blivit en miljonsäljande deckarförfattare, som flyttat från Sverige till New York och sedan från New York till London.

Kanske blir det en vända till Berlin också innan han och hustrun Elke kommer tillbaka till Sverige för gott. Men trots att han gärna skulle skriva en storstadstrilogi: från New York, London och Berlin (där den första i raden är ”Maskarna på Carmine Streeet) är han inte riktigt säker på att de orkar med en flytt till. Han har hunnit bli 59 år och krånglet och pappersexercisen vid en utlandsflytt är smått knäckande.

Snart lägger han sista handen vid ”Barbarotti fyra”, en bok som kommer ut nästa sommar. Precis som alltid är det berättelsen som är det viktiga för Håkan Nesser. Morden, tillvägagångssättet, kriminalgåtans upplösning, allt det där är sekundärt.

– Författaren och läsaren ska sitta i berättelsens klor, då blir det bra. Men pratar med mig om tematik och vad jag vill ta upp för ämnen – ibland har jag försökt tänka så, men det fungerar inte. Det är berättelsen som styr.

Han framstår som varm och tillgänglig, men Håkan Nesser lättar väldigt sällan på förlåten mellan sitt offentliga och sitt privata jag.

Han är som mest engagerad när han får tala om sitt skrivande och poängterar flera gånger att han tröttnat på dagens jagfixering och ytlighet - så till den grad att han funderar på att tacka nej till intervjuer efter 60-årsdagen.

– Så fort du får en tanke i dag ska du twittra ut den i etern och sedan ska du ut och bli tittad på och synas, märkas och höras, det är det viktigaste som finns. Om jag nu säger nej till det så slipper jag det, då får andra synas och höras i stället. Jag menar att böcker är viktigare än författare.

”Gubbgnäll”, summerar han, som själv tillhör ”a non-blogging-generation”.

– Men det är en ytlighet som bör bekämpas, även av andra än gubbar.

Mer läsning

Annons