Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När storasyster försvinner

En flicka försvinner och en familj slås i spillror. Mamma och pappa har nog av sitt letande och sin egen oro och räcker inte till för lillasyster, som skickas bort till en faster i väntan på att storasyster ska komma hem igen.

Annons

Hos faster Ilse i det stora huset vid havet får lillasyster Marjorie mat och omvårdnad. Faster promenerar med henne på stranden och har gott om historier att berätta, både sanna och påhittade. Men Marjorie får också mycket utrymme för ensamma grubblerier och hemlängtan.

Hon saknar sin familj som är ”världens roligaste”. Det skrattas mycket där hemma, men efterhand förstår man att skratten inte alltid är av den sort som stärker samhörigheten i familjen och ger trygghet åt en liten flicka. Det finns ett stråk av ironi i föräldrarnas skämt, en ironi som Marjorie inte förstår och som hon inte alltid mår så bra av fast hon inte inser det själv.

Storsyster Miriam har alltid varit ett självklart centrum i familjen och Marjorie har varit den besvärliga ungen som stör med sitt gnäll och oändliga berättelser som ingen orkar lyssna på. Visst saknar Marjorie Miriam och hoppas att hon ska komma tillbaka, men om hon inte gör det, vad händer då? Får hon själv större utrymme? Eller kommer tomrummet efter Miriam att minska hennes livsrum ännu mer?

Bengt Ohlsson tar ett intressant grepp när han skildrar en tonårings försvinnande ur en undanskuffad lillasysters perspektiv. Han har nämnt Joyce Carol Oates som sin stora förebild och det finns stora likheter mellan deras sätt att bygga upp berättelsen. På ett plan borrar de djupt, djupt i detaljerna, på ett annat lämnar de stora luckor åt läsarna att själva fylla i.

Språkligt försöker Ohlsson också efterlikna Oates. Ibland fungerar det bra, ibland mindre bra. Oates bildspråk känns alltid självklart men hos Ohlsson blir det ofta konstruerat och överlastat.

”Med stor inlevelseförmåga följer Bengt Ohlsson vad som händer inom Marjorie”, står det i baksidestexten till ”Syster”. Och visst finns det inlevelse i skildringen, men för mig är det något som fattas. Precis som det fattades något i förra boken, ”Hennes mjukaste röst”, där han skrev om en medelålders kvinnas väg tillbaka efter att ha blivit övergiven av sin man och svårt skadad i en bilolycka.

Jag blir aldrig riktigt drabbad av någondera historien och kommer på mig med att undra om det är för att Bengt Ohlsson som är man inte kan skriva om kvinnor så att kvinnor känner igen sig. (Eller är det jag som förväntar mig att det ska vara så, och låter mina förutfattade meningar störa läsningen?)

Jag kan inte låta bli att jämföra med läsupplevelsen av Helena von Zweigbergks ”Ur vulkanens mun”, som kom förra hösten. Ett relationsdrama i det lilla formatet, skrivet på enkel vardaglig prosa, men fullkomligt gastkramande.

Och så undrar jag hur det hade blivit om Bengt Ohlsson låtit sin fru skriva historien om Marjorie i stället.

Mer läsning

Annons