Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörker och symbolism väcker vemod och magont

/
  • Sent ljus. Det är namnet på utställningen när Leif Öhr visar sina akvareller på Härke Konstcentrum. Hans avbefolkade och stilla bilder har en klang av finstämd melankoli som kan kännas skön i hjärtat.
  • Oskyddade foster som blir minnesmonument över dem som inte överlevde, och en barnsko fjättrad i väggen med en kedja. Annikki Anderssons utställning på Drejeriet lämnar avtryck.

Ljuset i lamporna balanseras likt bollar i den nakna och kalla gatlyktans sken. Det är kallt, ensamt och mörkt. Leif Öhr har målat skymning. Sent ljus heter utställningen på Härke Konstcentrum.

Annons

Härke konstcentrum

Materialet är mest i en slags utvecklad akvarell. För att få till svärtan i bilderna har han arbetat med flera lager. Leif har även klippt och klistrat med papper till ett mönster av träd och nakna grenar som sträcker sig upp i skyn.

Den sockersöta, kvalmiga och uttjatade akvarellkänslan känns långt borta. Med uttjatade menar jag landskap i glättig pigg färg som går in genom ena ögat och ut genom det andra. Inte fel men oj, så trist.

Tillbaka till utställningen.

Det avbefolkade och stilla i bilderna har även en klang av melankoli. Men en finstämd variant som kan kännas skön i hjärtat. När Leif släpper in detta mörker i målningarna händer det mycket med stämningen, dunkelhet möter tystnad. Ett modernt skymningsmåleri. Förmodligen har denna vargavinter påverkat oss mera än vi vill erkänna, men i Leifs bilder har han vänt den till ett kreativt skapande – att skapa i mörker om mörker.

Drejeriet

Jag blir stående vid foster som ligger på en kall bädd av keramik. Små och spröda så det snörper till i mitt mammahjärta. Hu! Klarar dom sig?

När jag kikar bakom ser jag att de ligger i en livmoder och att det är en mage/kvinnokropp som stöttar upp de minsta. Jag andas ut, tänker att de ofödda fostren ligger i en kropp och är säkra. De andra som ligger på ett podium är oskyddade och därför blir det mera tvetydigt. Det blir minnesmonument för ofödda ofullständiga små hjärtan som av olika anledningar inte överlevde.

Anniki Anderssons utställning på Drejeriet handlar om viktiga och stora saker i livet. Med Annikis arbete som nattsköterska på gyn, förlossning och BB kan man verkligen förstå var hon får inspirationen ifrån.

Tillsammans med de tunga boningarna som har fornnordiska influenser och båten med fåglarna biter utställningen tag i en, full av symboler för liv och död. Utställningen lämnar avtryck.

Vid utgången på golvet syns en barnsko fjättrad med kedja och fastlåst i väggen. Det blir lite mycket och bägaren rinner över just där. Med en molande olust i magen lämnar jag utställningen och slås av hur klockrent Anniki har närmat sig ett svårt tema.

Mer läsning

Annons