Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magsjuk tenor i smårolig fars

/
  • På sängen, stjärntenoren (Ulf Dohlsten) med teaterdirektörens assistent (Håkan Brinck) och teaterdirektören själv (Ulf Brunnberg). Foto: Lina Ikse bergman

Annons

Vad är det som är så kul med fars? Är det det planlösa springandet fram och tillbaka, är det smällandet i dörrarna eller vimsiga fruntimmer med skrikiga röster?

Själv tror jag att mycket av publikens nöje är att få se tajmingen. Alla måste öppna varsin dörr samtidigt och det får absolut inte fallera. Lägg därtill ett gott samspel så har ni farsen ”Skaffa mig en tenor” som gick på Storsjöteatern i går kväll.

De gamla rävarna – om uttrycket ursäktas – Ulf Brunnberg och Ulf Dohlsten infriade åtminstone mina förväntningar om att få ett par trevliga timmar i teaterfåtöljen.

Första akten inleddes tyvärr i lite segt tempo, men det dröjde inte så länge innan dörrsmällandet började – även om segheten fanns kvar ett tag.

Det var först vid Ulf Brunnbergs sylvassa replik ”Mina nerver är vid lika god vigör som statsfinanserna på Island” som det hela började röra på sig.

Han spelar teaterdirektören Claes Velander med uppgift att leverera den gästspelande italienske tenoren Tito Merelli från hotellet till teatern där han ska sjunga Jagos roll i Othello. Tenoren dyker upp, magjsuk, medbringande en svartsjuk hustru. Hon spelas av Mia Florberger som ersatt Petronella Löfstrand.

Teaterdirektörens servile assistent Max, spelad av Håkan Brinck, får till uppgift att vara dadda åt tenoren och det går naturligt vis käpprätt åt...

Så förvecklingarna kommer slag i slag och i andra akten så blir det riktig skjuts i handlingen och springandet trappas upp rejält.

Nu hade skådespelarna själva riktigt kul vid ett par tillfällen. Ulf Dohlsten och Håkan Brinck lyckades få Ulf Brunnberg att så smått komma av sig och börja skratta och det hade publiken mycket roligt åt.

Caisa-Stina Forssberg spelar teaterdirektörens dotter Lotta med humor och fräckhet. Catherine Hansson som spelar teaterstyrelsens ordförande Julia har jag aldrig sett i den här typen av pjäser, jag kommer mest ihåg henne från olika tv-serier, men här får hon spela våp – vilket verkar vara allt vad kvinnor på den tiden ansågs vara. Så även Ann-Sofie Kylin som spelar Jagos motpart i Othello och Titos hustru Maria får mest hålla sig på en röstnivå som säkert överstiger tillåtet antal decibel.

Ulf Brunnberg ingår numera i gänget av populära skådespelare som bara behöver visa sig för att folk ska tycka det är kul. Men så bjuder han också på sig själv.

Ulf Dohlsten har sedan länge gått vidare från ”Hem till byn”. För mig var hans framträdande en positiv överraskning och hans brutna italienska med en liten göteborgssläng ibland var perfekt.

Som helhet var det kanske inte den allra roligaste fars jag har sett, trots att manusförfattaren Ken Ludwig har prisats för den och att den anses vara ”en av de två bästa i världen”.

Men det var ganska kul ändå.

Mer läsning

Annons