Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Musik med närvaro

/

När går bästföredatumet ut för ett rockband? Vart går gränsen för ett rockbands återförening?

Annons

  Förmodligen är det upp till varje betraktare. Men grundbulten måste väl ändå vara att de ska leverera som de gjorde i det förflutna och på ett sätt som gör att man som betraktare ska känna sig berörd och inte få den där känslan att det var så oerhört mycket bättre förr.

Kan inte låta bli att lufta den frågeställningen eftersom jag förmodligen missade årets rock’n’roll-konsert när amerikanska The Fleshtones tillsammans med sina svenska polare The Nomads bjöd in till en tvådagars minifestival på Kägelbanan i Stockholm för ett par veckor sedan. Det smärtade ännu mer att läsa den klart lyriska recension i DN om det i allra högsta grad ljuvliga kalaset. Men det fina med garagerockarna The Fleshtones är att de aldrig lagt av utan bara lirat och lirat och lirat.

Att man inledde Stockholm Superrock Weekend med egna dokumentären ”Pardon us for living but the graveyard was full” säger egentligen allt om garagerockarna som under 34 år släppt ett 20-tal album där inget har sviktat, och de flesta varit magnifika uppvisningar på spelglädje och kärlek till konstformen.

Så det är bara att ta för sig. Australiensiska Hoodoo Gurus larmar elegant i samma division som Fleshtones med sin fusion av garagerock, power och surfpop. Något man med rakbladsvass skärpa ägnat sig åt sedan 1981 utan att göra det minsta avkall på kvaliteten. Någon gång i mars kommer studioalbum nummer nio, ”Purity of essence”, och jag vet att vi är många som längtar.

I schlagerfestivaltider så behövs det något som rensar och löser de klibbiga tonerna.

Jim Jones Revue är en käftsmäll som förmodligen 99 procent av schlagerfantasterna skulle kategorisera som ”rent jävla oljud”. Men något annat är inte att vänta.

Du som vet att uppskatta ett skenande Little Richard-piano ovanpå ett furiöst, tjurrusande rock’n’roll-sound är bara att gratulera. Produktionen är knappast det som sångaren och gitarristen Jim Jones och hans mannar prioriterat. Men det är inte meningen heller så kolla på Youtube och upptäck ett fantastiskt liveband som man bara måste få se på en Yranscen den här sommaren.

Vill ni sänka hastighet och intensitet och känna närheten så är kvintetten Johnny Cash, Gurf Morlix. Allison Moorer, och Eric Bibb givna.

För känslan, närvaron och passionen är densamma som hos ovannämnda röjartrio, bara i en annan form.

Cash ”American VI” är ett avsked från en man på sitt yttersta i livet. ”Ain’t no grave, can hold my body down” sjunger Johnny i titelspåret och i min musikalisk värld kommer han alltid vara närvarande.

Mer läsning

Annons