Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleken på "Skalet"

Samla ditt kompisgäng, nya och gamla, boka en stuga, ta ledigt från jobbet. Handla mat och dryck för hela helgen.
Det är lördag eftermiddag och afterski på Höstforum. Trångt, varmt, glatt och dansant. Precis som det ska vara. Långt bort i folkhavet ser jag två blå ögon, två väldigt blå ögon. Oj oj.

Annons
Jag försöker ta mig lite närmare de där ögonen, folkhavet rör sig, men inte åt det håll jag vill.
Honom måste jag prata med.
Det är trångt och jag kommer inte så nära ... försöker dansa vidare istället men kan inte ta blicken från de blå ögonen (Snacka om kliché).
Jag och flera kompisar har hyrt en stuga över veckoslutet. Vädret är bra. Vi har varit ute nästan hela dagen. Jag börjar få kramp i magen och i kinderna, alla är på gott humör och vitsigheterna, tokerierna och skratten avlöser varandra.
Några av våra stugkamrater gör ett gästspel på scenen tillsammans med bandet. Någon annan i clownperuk gör en egen dansuppvisning. Det kan helt enkelt inte bli bättre.
De blå ögonen finns helt plötsligt nära och jag ser fler som jag känner. De pratar med honom.
Vad är detta? Vem är han som bär de blå ögonen? Oj oj. Jag får den där speciella känslan av nyfikenhet, sprallighet och hm ... ja ni vet ... det pirrar lite extra i magen.
Jag och mina kompisar partajar vidare. Han med de blå ögonen ser lite konfunderad ut men hänger med i svängarna ganska bra.
Jag tar mod till mig och säger att jag tycker han ska komma till stugan och hälsa på oss senare på kvällen.
"Hm, dit ska vi. Jag tror vi är här för att hälsa på er," säger han med de blå ögonen... och det vackra leendet (som jag just upptäckt att han har).
För att vara på säkra sidan över att få träffa honom igen ger jag honom mitt nummer. Det är lätt att inte hitta igen folk på Skalet, har jag märkt tidigare.
Oj oj. Gav jag honom verkligen mitt nummer? Knäppgök, varför gjorde jag det? Det vet väl alla att det inte går att hitta den rätte på ett sådant ställe, och ingen vidare lust till det har jag heller. Jag vill bara vara glad, lite galen och ha kul med mina vänner.
Kvällen och natten blir lång, men som alltid går den för fort. Det som inte är helt ovanligt, så vitt jag erfar och har hört från andra, så blir det inte något mer besök inne på Skalet. Biljetten ger jag bort. Jag och han med de blå ögonen sitter uppe och pratar till tidig morgon, sedan somnar vi i soffan med armarna runt varandra.
Oj Oj. Nu har det gått tre år. Jag och han med de blå ögonen sitter framför kaminen i huset vi nyss köpt. Kattungarna Rom och Cola leker med en boll på golvet. Kärleken blomstrar. Den är äkta och jag konstaterar att det är helt möjligt att träffa sin livskamrat på krogen. Den fanns precis runt hörnet och slog till när jag minst anade det. Z

Mer läsning

Annons