Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl-Göran Frisk

/

Vår pappa, Karl-Göran Frisk, föddes den 23 juni 1929 i Borgsjöbyn i Medelpad.

Annons

När han var 16 år flyttade han tillsammans med mor, far och fem bröder till Grytan. Under tidigt 50-tal gick pappa en troppbefälsutbildning i Jönköping och träffade då vår mamma, Britta, som jobbade som hembiträde i Skillingaryd. När de gift sig 1954 bosatte de sig i Östersund och där föddes de fyra första av oss systrar. 1964 byggde de sitt eget hus i Grytan och fick ytterligare två flickor. För oss systrar kunde det inte ha funnits någon underbarare plats att växa upp på. Mitt i skogen, ändå nära till allt.

Pappa jobbade på Landbys och Sporttjänst under största delen av sitt yrkesliv. Artikelnummer och kalibrer fanns då i hans minne lika säkert som i vilken dator som helst och många sport- och vapenhandlare i vårt land visste vem han var.

Pappa var naturmänniska och mycket intresserad av fiske. Han berättade gärna hur han en solig vårvinterdag suttit på en fjällsjö och pimplat röding, eller en ljus sommarnatt bland mygg och knott landat öring. Åtskilliga historier, som börjat med ”jag minns när Guno, John-Erik och jag” eller ”tänk när Sten-Olov och jag” har vi hört. Vännerna gick bort en efter en men de glada minnena av dem bevarade pappa och han berättade för alla som ville lyssna, om och om igen.

I snickarverkstan skapade han vackra och praktiska saker. Många i minst sex exemplar, alla unika i mönster eller storlek, som den lilla kökssoffan som var förvaring eller vedlåda, eller den smyckade burken som barnbarnen fick som present, full med godis.

Runt pappa fanns ständigt musik, han visslade alltid. Var han tyst så var något fel, och under ett år var det tyst, då mamma gick bort. Så, plötsligt en dag så var den där igen, musiken som fanns i hans hjärta. Under sista veckan i livet var det Schubert han ville höra. Dygnet runt snurrade cd:n på Östersunds sjukhus, där alla underbara människor arbetar som gjorde pappas sista tid uthärdlig.

Barnbarnen – som under de sista åren skänkte glädje och anledning att leva, eller som pappa sa (citerande Cornelis Vreeswijk i ”Turistens klagan”) om inga ungar funnes så sluta' jag – var dem han älskade mest och vi gav honom fjorton stycken. Ändå hade han kramar till alla andra barn i sin närhet och i frysen fanns alltid glass och i skåpet godis. Allt han inte hann med för oss, fanns tid till för barnbarnen. Många timmar var han i snickeriet och hjälpte dem snickra – allt från smörknivar till rymdraketer. Han litade på dem, lät dem prova allt, kniv, såg och borrmaskin.

Till slut orkade det goda hjärtat inte längre, han somnade stilla omgiven av sin familj.

Saknaden kommer att bli oändlig, men vetskapen om att pappa nu är smärtfri och återförenad med mamma ger oss tröst.

Mer läsning

Annons