Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kajsas krönika: Garderobsrelationer

Jag och min garderob har en gemensam identitetskris på olika håll.

Annons
Vi står varje morgon och tittar på varandra. Länge. Betraktar allt det där som vi en gång älskade med varandra. Det som gjorde att vi var oslagbara tillsammans. Jag blir nostalgisk. Tänker tillbaka på alla stunder vi haft. När jag rusat fram och slängt upp dörrarna och sen kärleksfullt dragit fram plagg efter plagg som jag kombinerar ihop till något fint. Hur jag varsamt klappat på mina älsklingar till favoriter och ömt viskat att "din dag kommer också snart. När du ska få visa världen hur perfekt du är".

Men just nu är vi inne i en svacka jag och garderoben. Vi kommer inte överens.

Tillsammans är vi som ett gammalt par som glömt bort varför vi förälskade oss i varandra för så länge sen. Vad har vi egentligen att erbjuda varandra?

Jag vill inte tänka "har vi vuxit ifrån "oss"?" Det smärtar för mycket. Men höstens kalla vindar för oss längre och längre ifrån varandra.

Jag skyller vår bleknande kärlek på årstidens växling. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Han erbjuder mig varma tröjor med stickade kragar, tjocka strumpor och inte en endaste klänning som slutar över knäna och är florstunn. Jag skriker, smäller i dörrar och ställer till med scener. För att han ska förstå. Jag behöver bara en mjuk och lös bomullssak att svepa runt kroppen, ett par sandaler med tunna remmar och en vidbrättad hatt på mitt huvud. Inget mer. Jag begär så lite och ändå kan jag inte få det. Bistert vaknar jag varje morgon och ser likt ett hån en blekt ulltröja från Peak ligga överst bland plaggen som för inte så länge sen enbart tycktes vara tunna blusar i skirt rosa och vitt.

Jag håller på att rekapitulera. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Och trots att jag är en mer hårdnackad kombattant så har han en armada av knep för att hitta mina svaga punkter. Som att jag ju faktiskt hatar att frysa. Avskyr känslan av en iskall vind som kryper in vid nacken och springer längs med ryggraden. Att jag älskar att gräva ned händerna i decimeter efter decimeter av den mjukaste pudersnö som faller under nattens timmar, men bara kan göra det med ett par varma vantar.

Just nu är vi osams jag och garderoben. Eller snarare kanske på olika plan i livet. Fjärran från varandra men ändå så hårt hopbundna. Jag tittar på honom inramad av de välbekanta dörrarna och ser det där jag älskar som kikar fram mellan allt som jag inte vill ta tag i. Inte än. Inte nu.

Jag vill bara njuta lite, lite till av en imaginär sommarvind som jag skapar i mitt rum med flammande element och bilder av Monets ängar på väggen. Men snart kommer jag att krypa till korset. Erkänna att han som vanligt har rätt. Sträcka ut en hand och känna en småstickig men betryggande varm tröjärm till svar. Och han vet det. Garderoben.

Så han väntar tålmodigt på att jag ska erkänna att de varma månaderna är över för i år. Att timmarna av minusgrader bara blir fler och fler, att solen inte kommer värma mig länge till och att jag behöver honom. Som så många gånger förr. Z

Mer läsning

Annons