Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att löpa är inte en mara för Mats, 60

/
  • ”Det har blivit som ett litet gift för mig”, säger Mats Zetterlund. Foto: Jonas Ottoson

Läraren Mats Zetterlund, 60, har hittills sprungit 164 maror. Inte ens på lunchrasten kan han låta bli från att ta sig en löptur uppför berget.
– Fast då blir det bara sju kilometer, säger han.

Annons

Det var på 70-talet som Mats Zetterlund gick en idrottsutbildning på Bosön utanför Stockholm. Där höll de på med alla idrotter.

Men det var där som idén om att någon gång under livet springa ett maraton. På SM i Östhammar 1974 stod till sist Mats Zetterlund vid starten.

Målsättningen var klar – att ta sig i mål under tre timmar och inte bli sist i startfältet.

– Det gick ganska bra för mig. Jag tror jag hamnade på en 33:e plats av hundra löpare. Innan vi fick springa fick vi genomgå en läkarundersökning. Jag kommer ihåg att läkaren lyssnade på hjärtat och tittade mig i halsen, säger Zetterlund.

Än i dag har han kvar inbetalningskvittot som kostade 20 kronor.

Mats Zetterlund säger att på den tiden fanns det inte så många maratontävlingar i Sverige.

1979 gick första Stockholm Maraton och det var han också med på.

– Egentligen är det väl först på senare år som jag har börjat springa mer än vanligt. Jag har alltid haft lätt att springa och i år tror jag att sprungit 19 maror, säger han och tillägger:

– Ifjol var jag till exempel i Lanzarote och sprang en tävling. Men oftast springer jag i Sverige. De flesta tävlingarna är i södra Sverige, så det blir många tusen mil i bilen.

Att springa maror har blivit som ett litet gift för Mats Zetterlund.

Han är medlem Vattudalens långdistansklubb – en förening som har 150 medlemmar.

– Här i Strömsund finns det nog ingen klubb i Sverige, sett till befolkningsmängden, som har så många anmälda till Stockholm Marathon. Förra året var det 25 anmälda, det är mycket.

Mats Zetterlund har inte bara sprungit i Sverige. Han har varit på tävlingar i Spanien, Tyskland, Finland och Norge.

Finns det något drömmaraton?

– Ja, det måste nog bli New York. Det hade varit roligt.

Varför är det så roligt att springa långt?

– Man renar både kropp och själ. Sedan är det mycket runt det sociala kring tävlingarna.

För lite mer än en vecka sedan fyllde Mats Zetterlund 60 år. Han hade ett önskemål den dagen – det var att få springa ett maraton.

– De fixade klubben så vi att vi sprang Vattudalsmaran den dagen.

Mer läsning

Annons