Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dagsutflykt till 1800-talet

/

Lillhärjåbygget är som en egen liten värld, långt i från bebyggelse - en gård i väglöst land. Och om man är i Härjedalen kan man göra en dagsutflykt dit.

Annons

Benen är tunga när stövlarna sjunker ner i den överregnade stigen. Den 6,8 km långa vandringen från Storhärjåvallen till Lillhärjåbygget känns längre än vad den är. Med en till två raster tar vandringen cirka två timmar.

Spångar över myrmark, skogstigar och bäckar avlöser varandra innan Lillhärjåbygget öppnar upp landskapet med sina stora ängar.

Lillhärjåbygget är landets enda kvarvarande levande fjälljordbruk med fäboddrift i väglöst land. 2002 blev gården ett kulturreservat.

Syskonen Ann, Eva och Karl-Erik är den femte generationen som äger och brukar gården. Ann och Eva Eriksson bor på gården och Karl-Erik bor i Lillhärdal. Man har även två anställda på Lillhärjåbygget.

Förutom människor bor här även sex fjällkor, sex kalvar, en tjur, ett gäng får, hästar, höns, katt, hund och svalungar i fjöset.

Ann Eriksson håller på att göra smör, tio kilo är dagens skörd och hon började i morse. Klockan fem går man upp för att mjölka korna, som annars går fritt ute på myr och i skog. Smör, ost, potatis, ägg, kött och jakt och fiske håller gården i stort sett själhushållande. Fjöset och djuren tar den mesta tiden.

Ann Eriksson är född på gården och flyttade hemifrån vid sju års ålder, då skolan började. Hon flyttade tillbaka till gården på heltid 1998, för tre år sedan flyttade även systern Eva hit, sedan deras mor Karin blivit gammal och gått bort.

En gång i månaden åker Ann in till Sveg några dagar för att hälsa på nära och kära. Men hon trivs bra ute på Lillhärjåbygget.

• Blir det inte isolerat?

– Jag kan känna mig mer ensam i Sveg än jag känner mig här, säger Ann Eriksson.

• Vad är det bästa med att bo på Lillhärjåbygget?

– Livet är enklare här. Man lever nära verkligheten. Dessutom behöver man inte vara rädd, att någon ska sno handväskan till exempel, säger Ann och skrattar.

• Det jobbigaste?

– Man får inte göra sig sårbar. Man måste vara väldigt självständig. Det är mindre pengar och mindre ledighet, men jag trivs ändå bättre nu än när jag bodde och jobbade i Sveg, säger hon.

Det är en hel del turister som hittar hit. Det vittnar gästboken i övernattningsstugan om. Nyligen har det varit en familj på besök och sovit över fyra dygn. I stugan finns ett kök med rinnande vatten.

– Det är lagom med turister, det får inte blir för mycket heller, säger Ann Eriksson.

Kulturreservatet förvaltas av länsstyrelsen men ägs av de boende på gården. Länsstyrelsen avsätter medel för skötseln av reservatet som bland annat innefattar jordbruket, byggnadsvård, underhåll av leder och tillgängliggörande av kulturmiljön finansieras i huvudsak av Riksantikvarieämbetet.

Besöket på Lillhärjåbygget väcker fler frågor och många av dem kan man få svar på i Lars-Olof Hallbergs bok Gården på Fjället. Det tog åtta års arbete (1999-2006), och ett 40-tal veckolånga besök på gården under årets alla årstider. Boken beskriver historien bakom gården, gestaltar livet på Lillhärjåbygget och är full med vackra bilder.

 

Mer läsning

Annons