Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vid Anna-Marias grav infinner sig ett lugn i hela kroppen”

/
  • I morgon kommer tusentals svenskar att besöka någon av landets kyrkogårdar för att smycka sina anhörigas gravar, tända ljus och skänka dem en extra tanke. Redan i går besökte Gösta Olofsson sin fästmös grav i Hoverberg, om orken räcker till kommer han även att åka dit  i morgon, på Alla helgons dag.  Foto: Sandra Högman

Gösta Olofsson från Svenstavik är en av alla de män som fått beskedet prostatacancer. Cancern har spridit sig till skelettet och Göstas liv kommer inte att kunna räddas.

LT kommer en tid att följa Göstas vardag, hans medicinering och kampen mot den dödliga sjukdomen.

Annons

I morgon kommer tusentals svenskar traditionsenligt att besöka landets kyrkogårdar för att smycka sina anhörigas gravar, tända ljus och skänka dem en extra tanke. Om orken räcker till kommer Gösta Olofsson, som är döende i cancer, att besöka kyrkogården i Hoverberg där hans sambo vilar.

– Det är en fridfull plats, det infinner sig ett lugn i hela kroppen när jag besöker Anna-Marias gravplats, säger Gösta Olofsson.

– Om jag inte har tillräckligt med kraft tar jag besöket en annan dag. För mig är inte det viktigaste att jag är där just på Alla helgons dag, fortsätter han.

Gösta och hans sambo blev ett par 1999, de träffades på bingo och Gösta blev snabbt förtjust i hennes personlighet och godhet.

– Vi var som ler och långhalm. Där den ena var, var också den andra, berättar Gösta.

I december 2003 fick Göstas sambo diagnosen lungcancer, och drygt fyra månader senare förlorade hon kampen mot cancern.

Fem år senare, i januari i år, fick även Gösta Olofsson cancerbesked. Hans prostatacancer är så långt gången att Göstas liv inte går att rädda.

Men Gösta har inte gett upp livsgnistan. Som LT tidigare har berättat har han en blogg där han berättar öppet om sin dagliga situation. I de kommentarer som hans läsare skriver hittar han ork och lust att fortsätta kämpa.

Men det är ändå hans sambo som är hans stora stöd – trots att det är fem år sedan hon avled.

– Hon finns med mig varje dag. Hennes bild står vid sängen. Jag hälsar alltid god natt och god morgon till henne.

Gösta är inte rädd för döden, och han hoppas och tror att det ska finnas någonting efter jordelivet. Men vad det är eller hur det ser ut där vet han inte.

– Varför skulle vi annars tvingas kämpa ett helt liv – om allt ändå bara tog slut i och med döden?

Mer läsning

Annons