Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag kan aldrig bli densamma igen”

/
  • Närmare 2000 barn från alla samhällsklasser deltog i TellusArts aktiviteter.   Foto: Mari Vedin Laaksonen
  • Taj Mahals dragningskraft  lämnar ingen opåverkad.
  • Lokala konstnärer från Chandigarh arbetade tillsammans med de tillresta gästerna på Panjab University.
  • En sprakande utställning av barnteckningar täckte snart väggarna i The Fine Art Museum, Panjab University, Chandigarh, där TellusArt höll workshops.Mängder av mänskliga möten. Med nyfikenhet och stor generositet mottogs resenärerna av den indiska lokalbefolkningen.

TellusArt är ett världsomspännande bildkonstprojekt som syftar till att väcka medvetenhet om de miljöhot som mänskligheten står inför. Mari Vedin Laaksonen, Östersund, har nyligen varit i Indien med projektet. Här lämnar hon en reserapport.

Annons

En mycket liten bit av Indien har jag nu upplevt efter att ha vistats i landet under drygt tre veckor. Några kvarter av storstad, en bit jord på landsbygd, en bit berg och Himalayas vitklädda horisont. Mumbai – Delhi – Chandigarh – Dhrampur.

Resan varade mellan 12 januari och 4 februari. I dag är det 22 februari och jag ser fortfarande bara färgstarka bilder när jag blundar. När jag sedan tittar upp igen så är jag i Sverige och allt ser konstigt ut. Vitt och människotomt. De få människor jag får syn på har ljus hy och ser sjuka ut. Välstädat och organiserat är det både inne och ute. Två världar möts i mitt inre och jag kan aldrig bli densamma igen.

Resan arrangerades av projektet TellusArt som arbetar för att nå en miljard barn över hela jorden i frågan om den globala uppvärmningen och dess påverkan på djur, växter och människor. Det är ett försök att väcka den unga generationen till medvetande över att en liten handling kan förändra världen.

TellusArt kommer att samarbeta med konstnärer över hela världen som kan inspirera i ämnet genom sin konst och sitt engagemang. Arbetsredskapet är utställningar, föreläsningar och kreativa workshops.

Initiativtagare och projektledare är Ajmer Sandhu, bosatt i Sverige men född i Indien. Externa föreläsare och samarbetspartners till TellusArt i Indien var bland andra den svenska ambassadören i Indien Lars-Olof Lindgren, Dr. Mike Pandey, filmskapare och miljöbevarare, och Shri J.P. Nadda, Indiens skogsminister.

Vår grupp på c irka 20 personer från Sverige genomförde tre gånger tre dagars öppna workshops med konstnärer från Indien, Sri Lanka, Iran, Irak, Saudarabien, Holland, Danmark, Canada med flera länder.

En färgexplosion av bildmotiv, religiösa tillhörigheter, tekniker och möten bredde ut sig som stora lapptäcken över gräsmattan vid Prince of Wales Museum of Western India och i The Fine Art Museum, Panjab University, Chandigarh.

På dessa ställen hade vi också två sprakande konstutställningar inkluderat barnteckningar från Skandinavien och Asien och ett antal workshops med barn. Sammanlagt besökte vi och tog emot närmare 2 000 barn från alla kategorier under vår resa, barn från privatskolor till slumbarn på barnhem.

Det var inte lätt att packa inför denna resa med representation och skapande. Vädret generellt var vinter. För oss innebar det svensk sommar och ilsken höst. Jag är glad att jag är van tältare under alla årstider i Sverige och att ylleunderstället var med.

I Delhi var det kallt. Dimman tvingade taxichaufförerna under morgontimmarna att köra bredvid varandra för att kunna se vägen.

Mitt på dagarna blundade jag frivilligt ibland när rickshaws, tongas (häst och tvåhjulig vagn), mopeder, bussar och bilar fyllda med folk och saker tutade på varandra i en enda oändlighet.

Korna vankade omkring loja och feta mitt i allt det där ofattbara kaoset och verkade trivas.

Att färdas i Indien och att förflyttas från punkt A till B kräver tålamod. En av bilresorna tog tre timmar och då var sträckan tre mil – genom Mumbai i rusningstrafik. Det var 30 grader varmt och avgastät luft.

Den resan belyser kanske den mentala omvandling som jag tror alla indienresenärer måste genomgå. Att vänta blir ett mantra. En timme blir till tre och ändå kommer livet att gå vidare och det som är tänkt att hända händer ändå. Den tidsmaskin vi lever under i Sverige blir punkterad och ifrågasatt.

Indien har en förmåga att få mig att tänka, reflektera och vända mig in och ut. Livet levs. Bland sopeldar på kvällstimmen sjuder livet av entreprenörskap och social gemenskap. Människorna äter och sover på trottoarerna i brist på utrymme. Men på något sätt glittrar det till i någon girlang eller Sari och jag förundras över människans anpassningsförmåga.

Jag får påminna mig själv om varför jag har valt att stå där som en liten prick bland så många prickar.

Resan till Indien blev en kryddstark och lärorik upplevelse med en mängd möten i generösa, nyfikna mörkbruna ögon. ”Take care!”, ropade jag till ett barn. ”I promise you, mam”, ropade barnet tillbaka och jag visste, att ett litet frö hade börjat gro långt borta utanför Sveriges gränser…

Mer läsning

Annons