Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är i kulissen

Annons

Det kan vara lite olika varianter på samma tema; en konsert, ett föredrag, hela världens viktigaste potentater är samlade, kulturpolitiska maffiosos, alla människor jag älskar, auktoriteter. Det är kort sagt dags att leverera. I drömmen alltså.

Jag står i kulissen. Dressad till tänderna. I galamundering och håruppsättning. Ofta är det direktsändning i internationella medier också BBC typ.

Och jag mår fint. Jag är på topp. Jag älskar ju det här, det är mitt hemmavatten. Det är bara en smått gnagande känsla av att något är lite fel. Omöjligt att sätta fingret på, jag bara känner att det är en liten detalj som inte är på plats. Dags att gå ut på scen. Har ni varit med om det? En känsla av att plumsa i. Nu får det gå som det vill. Det är en underbar känsla men också ett släpp på alla kontrollfunktioner. Från och med nu har jag bara mig själv.

Studiomannen räknar ner: 10, 9, 8, 7… Sekunder som går så förunderligt långsamt. Och det är då jag känner det. Jag har något i munnen. Det verkar vara glas. Jag prövar att öppna munnen lite. Glaset krossas. Det verkar krossas vid minsta rörelse. Jag märker att det rinner blod nerför mungipan vid minsta ”Hej! och välkomna till…” I drömmen är det här en jättelång sekvens med ofattbart klara detaljer av glasets struktur mot tungan. Hur stora glasbitarna är. Hur de liksom smulas på mest plågsamma vis oavsett hur jag hanterar min mun. Hur pinsamt allting är. Hur blodets rinnande nerför min haka gör mig osedvanligt till min nackdel. Inte alls gala-aktig. Det kan vara en sekvens som känns som en hel natt. Men det är ju också det mystiska med drömmen; att snöa in på en detalj och göra den lilla, lilla delen av det här skeendet till det mest centrala…

I drömmen löser jag det alltid med att inte prata. Jag sluter munnen. Jag ler. Jag är proffs. Ingen kommer märka det faktum att jag står här på scenen i egenskap av programledare, eller solist med orkestern utan att öppna munnen.

Det går ett tag. Publiken är välvillig ganska länge. Längre än man kan tro, faktiskt. Ända tills de tröttnar Och det är det här som är mardrömmens drömläge. När jag som drömmer upplever en stor rädsla som jag inte kan ta mig ur! Det älskar mardrömmar, de vill hålla oss kvar i det läget.

Men! Det är då jag brukar praktisera en teknik mot mardrömmar (och det är hit den här krönikan hela tiden varit på väg!) som jag lärde mig i drömmen en gång. Jag minns att jag drömmer! Jag gör helt enkelt mig själv medveten om det faktum att inget av detta är på riktigt; allt sker i min hjärnas bearbetning av ett eller annat som hänt i mitt liv och därför gör det inget om jag håller tyst i tre timmar fast hela Konserthusets samlade publik buar allt var de kan! Det gör heller inget om jag pratar med glas i munnen för det är bara låtsasglas!

Jag kan berätta det för er här och nu: jag kom på detta sätt att lura en mardröm en gång i en ÅNGVÄLTSDRÖM. (Ja, jag var jagad av en ångvält, de finns väl knappt längre, men hursomhelst. Den skulle mosa mig och hur jag än sprang allt vad mina pinniga ben håller så knappar den in timme… efter timme…) Ja, jag tröttnade på den där förpipplade ångvälten och stannade upp. Jag tänkte i drömmen: Det här är ju bara en dröm, eller hur? Inget av det här är verkligt? Alltså kan jag bara lägga mig ner på asfalten och låta ångvälten köra över mig. Platta till mig ordentligt. Och sen kan jag alltså resa mig och gå vidare.

Det var precis vad som hände. Och jag gick åt andra hållet utan att vända mig om.

Ni som har mardrömmar. Utmana dem!

Mer läsning

Annons