Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen rebell

Jag sitter i vår lägenhet på 46 kvadrat. På golvet ligger det inga kläder, i fruktskålen hittar man vindruvor och i soffan ligger filten och kuddarna i snörrätta rader.

Annons

Det är ett hem vi är i. Väggar, golv och tak. Vårt hem, jag och bästa vännen nu i sambo-förpackning. I kylskåpet kan man hitta allt ifrån mjölk till återförslutbara förpackningar och grönsaker. Det vilar en slags låtsasvuxenhet över oss.

Vi storhandlar, fryser in matlådor och diskuterar gärna hur det kommer sig att dammet samlar sig i små trupper så fort dammsugaren ställts in i sitt skåp. Fast ibland undrar jag om hela grejen inte är en charad. För jag har ju lovat mig själv sedan jag var liten att när jag flyttar hemifrån ska jag inte bli tråkigt vuxen. Jag skulle äta bullar så att smulorna kaskadhoppade i sängen, vara uppe till tre bara för att man kan, äta glass till frukost och aldrig bädda sängen.

Så jag ställer mig frågan i smyg då och då. Mest de stunder när vi i samförstånd tittar på varandra när man hör ungdomars gälla skratt nere på gatan sent på kvällen. (För vad kan man annat vänta sig av dagens unga? Ovetandes om att vissa ska upp morgonen efter) Eller när vi diskuterar huruvida det är behov av långa eller korta gardiner.

Vad hände med oss, kan jag undra. Vi skulle vara o-vuxna, knapra godis istället för middag och ha på oss pyjamas två dygn i sträck eftersom allt annat är smutsigt. Jag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scan-köttbullar.

Mest vill jag i stunder som dessa krossa ett paket Digestivekex och sen skaka det över hela vår lilla värld. Men jag gör ju inte det. För det är ju jag som ska städa upp det sen. (och slösa på mat på det där sättet?) Det är väl bara att inse att man i och med de första vinglande stegen utanför barndomshemmet helt enkelt förvandlas till en sorts vuxen. Snabbare än vi hann säga 5 kronorsnudlar så var vi det.

Miniatyrvuxna.

Så i stället för att få ett våldsamt digistiveutbrott och låta grannarna höra neanderthalarvrålen skalla så börjar jag planera nästa storhandling. Vilket inte är hard core någonstans men nödvändigt. Ack och ve om pastan tar slut ju och vi får spontanäta quinoa istället en dag.

Jag trodde jag lovade Stockholm en Kajsa med omaka strumpor som gick mot röd gubbe. Men det blev en lightversion av det. Väldigt light.

Ibland ställer jag mig dock på vänster sida i rulltrappor. Så att barn-jaget kan känna sig lite, lite nöjd. (och ibland lämnar vi disken till dagen efter i stället för att ta den direkt efter middagen!)

GJag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scan-köttbullar.

Mer läsning

Annons