Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I högsta grad levande konst

/
  • Ragnar Persson står för en av de roligaste och mest spännande konstutställningarna någonsin i ärevördiga Ahlbergshallen.  Foto: Håkan Luthman
  • ”Den bästa reaktionen på min utställning vore om folk blev så inspirerade att de gick hem och började teckna själva”, säger Ragnar Persson.

Det är helt klart alldeles för sällan som konstkrönikan får stå och prata hårdrock, skivomslag, skräckfilmer och tonårsdrömmar med aktuella konstnärer.

Annons

Men i lördags handlade det bland annat om det – och om en hel del annat. Inte minst handlade det om en av de roligaste och mest spännande konstutställningarna någonsin i ärevördiga Ahlbergshallens lokaler.

Ragnar Persson är 27 år. Han är alltså ingen gammal skidåkare från Föllinge. Han gick ut Konstfack för snart två år sedan. Han har inte ställt ut särskilt flitigt. Men han har ändå fått en hel del uppmärksamhet. Det var inte för inte som Ulf Kihlander, som bland annat var curator för lyckade Jamtli-utställningen ”Tänd ljuset”, rekommenderade Östersunds Konstklubb att försöka locka hit Ragnar Persson.

Nu är Ahlbergshallen alldeles fylld av teckningar och av collage. Teckningar med lätt naiva drag och collage som är inbyggda i en slags snygga träboxar och ofta har drag av skräckfilm och ödslighet.

Motiven är ofta unga män och kvinnor. Där finns den tjuvrökande flickan i skogen, där finns gänget framför skolans kommunala tegelvägg, där finns det eggande nakenbadet mitt i sommarnatten, där finns korsen, kyrkan och djävulen och där finns fåglarna som hämtade ur en fågelbok. En del teckningar eller collage kan innehålla en lång berättelse i ett enda verk, andra känns mer som snapshots, ögonblickbilder ur något pågående.

Ragnar själv står trygg bland sina skapelser och han har en skön attityd till sitt så hyllade skapande.

– Jag är ju egentligen inte en så duktig tecknare. Jag får göra om jävligt mycket innan en teckning känns klar.

Ragnars tecknande har gått från att vara en bisak till att bli det centrala.

– Ja, när jag gick förberedande konstskolor så ansågs inte tecknande fint nog. Det var inte riktigt tillåtet. Då fick jag arbeta mer traditionellt. Men det var tecknande jag kände för och när jag sökte Konstfack var det teckningarna som gjorde att jag blev antagen.

Vi pratar om hur tecknandet numer kan ses som en viktig del av det svenska konstlivet. Ragnar säger att Jockum Nordström bär det stora ansvaret för det.

– Ja, han har gjort det legitimt att teckna. Men jag har egentligen aldrig tittat så mycket på samtida svenska konstnärer och jag har aldrig gillat nya serier – då läser jag hellre en gammal ”Fantomen”.

– Nej, det var skivomslag som fick mig att upptäcka tecknandet och framför allt Black Flags omslag. Jag är uppvuxen med hårdrock och lyssnar oerhört mycket på musik när jag tecknar.

Mer överraskande är också Ragnars intresse för gammalt naturmåleri. Han talar förtjust om en målning av ett tjäderspel som han har bytt till sig och hur han verkligen gillar det traditionella naturmåleriet, det som står kitschen nära.

Vi går runt i utställningen. Och jag berömmer de bruna tjocka träramarna som gör collagen till en slags boxar.

– Ja, dem har jag snickrat själv. Jag gillar den känsla av helhet de skapar.  Boxarna blir som en slags förlängning av bilden. Tillsammans blir det ett slags objekt.

Han förklarar också väggen med massor, massor av teckningar på lösa papper.

– För mig är det ju så otroligt kul att teckna. Jag har tagit med de här för att få visa helheten. Att allt inte behöver vara så allvarligt eller så färdigt.

Collagen är mer tidskrävande och teckningarna går snabbare och erbjuder fler möjligheter att ändra eller att lägga till. Men tanken bakom ett collage eller en teckning är ganska lika.

Ett slags kännetecken för Ragnars verk är också de svarta moln, eller svarta hål, som ofta återkommer.

– Ofta döljer de faktiskt något som blivit fel. Men de finns också med för att tillföra något mer till bilden.

Vi kommer också in på mötet med publiken vid utställningar. Ragnar har aldrig någon särskild publik i åtanke när han skapar. På frågan om vilken som vore den bästa reaktionen att få på den här utställningen funderar han länge innan han svarar.

– Visst känner jag mig nöjd bara folk gillar det jag gör. Men det allra finaste berömmet vore om folk blev så inspirerade att de gick hem och började teckna själva. Det lär jag kanske aldrig få reda på. Men det vore helt klart den allra bästa reaktion jag skulle kunna få!

Där lämnar konstkrönikan Ragnar Perssons mycket sevärda utställning i Ahlbergshallen. Det är i högsta grad levande konst. Och jag är särskilt svag för collagen i sina träboxar. Det känns faktiskt som om framtiden är Ragnar Perssons. Och om han någonsin återkommer till Östersund är jag ganska övertygad om att priserna då kommer att vara de dubbla eller de tredubbla mot nu.

Till sist en rättelse till konstkalendern förra veckan. Den konstnär som har vernissage 5 februari på Campus i Östersund för bilder inspirerade av tunnelbanan i Stockholm heter Susanne Frunck och inget annat.

Mer läsning

Annons