Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Huvudlöst fiske

En tidig sommardag vandrade jag uppför fjällsluttningen med fiske i tankarna. Ovanför trädgränsen försvann stigen under några snölegor.

Annons

För att inte trampa igenom försökte jag göra stegen lättare.

Tjärnen var fortfarande istäckt till stora delar, men mot mitten hade det bildats en ordentlig råk. Där väntade nog storöringen Det kändes så, fast den mörka vattenspegeln låg alldeles orörd. Inte ett vak bekräftade min känsla.

Jag tog av mig ryggsäcken och satte ihop haspelspöet. Litet vatten i den röda kulan skulle göra det lättare att nå ut till råken med en frestande mask på kroken! Det blev ett lyckat kast. Mina föraningar besannades direkt. Kulan sögs ner och lämnade bara en krusning på ytan. Det hungriga hugget berättade om en öring i kilosklassen.

Snart klagade slirbromsen, medan en ripkall skrattade åt mig från videsnåret intill.

Öringen kämpade med kraftiga rusningar mot andra sidan av råken. Det vore ödesdigert om den lyckades ta sig under isen.

Även om linan var ganska grov skulle den aldrig klara en sådan påfrestning. Jag vågade ett par steg ut på vårisen för att komma i bättre läge. Den verkade pålitlig och lockade mig ännu ett stycke närmare öppet vatten.

Samtidigt mattades motståndet. Men det kanske berodde på ändrad taktik för att överlista mig – då hände det. Isflaket jag stod på lossnade plötsligt från land.

Med ens var jag på drift över råken. Nu gällde det att ha is i magen och handla snabbt. Det riste i spöet som böjdes till bristningsgränsen. Jag försökte tvinga öringen upp till ytan.

Först kom kulan och sen visade sig öringen med vidöppen käft.

Då möttes isflaken med ett kras och jag var nära att förlora balansen. Ömsom vinglande och glidande på det hala underlaget nådde jag fast mark på andra sidan tjärnen.

Endast öringens huvud satt kvar på kroken. Ögonen såg anklagande på mig. Och jag kände mig verkligen under isen.

Som en misslyckad kopia av Hamlet stod jag där med fiskskallen i den ena handen och spöet i den andra, undra på att ripkallen skrattade ännu högre.

En liten tröst var ändå att jag hörsammade min morfars uppmaning att inte försmå fiskhuvudet.

Där finns en riktig läckerbit som smakar fågel, närmare bestämt järpe.

Vid skapelsen ändrade sig nämligen vår Herre och gjorde järpen till vår minsta hönsfågel. På så sätt fick också öringen en bit av järpens kött. Det sitter i huvudet.

Nu vandrade jag runt viken till ryggsäcken. Dramatiken krävde extra starkt kaffe. Det smakade himmelskt till torrköttet, Under påtåren syntes plogen av en fisk på det just isfria vattnet. Den närmade sig och även ryggfenan blev synlig.

Instinktivt tog jag håven och ålade fram till strandkanten. Den gick rakt in i maskorna.

Strax konstaterade jag att det lättfångade bytet var en grann öring. Men den saknade huvud!

Jag njöt av tretåren och betraktade öringen från huvudet till stjärtfenan. Nu hade den fått något försonande i blicken!

På hemväg insåg jag att min upplevelse kommer att bli ifrågasatt. Utom av de som ägnar sig åt fiske!

Mer läsning

Annons