Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon tecknar med järn

/
  • Konstsmeden Susanna Bäckström ställer ut på Galleri Tängtorpet.
  • Foto: Henrik Flygare

Annons
Färgfabriken
Vattenspeglingar i konsten går långt tillbaka. Det är inget nytt. Men Fredrik Wretman tar det numera ofta till extremer. Färgfabriken Norr är långtifrån den första konsthall som han tillåtits att fylla med vatten.
I lördags var det vernissage för verket "Taptim" - egentligen inget annat än en förstoring av det verk som fanns med på "Teleport Färgfabriken". Dammen är större, karparna är fler, strålkastaren är starkare och den vita vägg som tar emot reflexerna av vattenytan är större. Men samma idé och samma effekt.
Rummet är nersläckt. Vi går uppför en liten ramp. Hamnar på ett golv byggt av de återanvända skärmarna från förra utställningen. I luften ett elektroniskt brus. Framför oss en mörk vattenyta med en ljusstrimma i mitten. Och på andra sidan en vit yta där vattenytans speglingar och rörelser ser ut som ja, också det ett elektroniskt brus. I vattnet 102 karpar vars rörelser ska ge liv åt speglingarna. Ja, och i golvet en glaskub där vi kan se en liten variant av Fredrik Wretmans skulptur "Looking For Alice Fine" där han står på knä med huvudet i en hink.
Verket kan kanske vara storslaget. Om man är där ensam. Om de andra som är där inte står och pratar om helgens fester eller annat. Visst finns det en skönhet och en meditativ kraft - men förutsättningarna för den att nå ut var inte de bästa på vernissagen.
Som i lördags är "Taptim" mest bara ett bevis på att gänget bakom Färgfabriken gör vad de får lust till. De stackars karparna ska simma där i dammen till den 29 mars nästa år. Det sägs också vara en protest mot att vi odlar lax och rovfiskar. Men det ekologiska perspektivet är ganska grumligt.
Undrar förresten om någon frågat karparna om de vill tillbringa de närmaste fem månaderna där i mörkret? Och visst är det egentligen väldigt, väldigt tveksamt med att utnyttja levande djur för sin konst? Uppvägs det av den estetiska effekten - i det här fallet är jag tveksam ... Men jag ska återkomma när publiktrycket är mindre och se om intrycket blir ett annat. Mina förväntningar på Färgfabriken Norr var faktiskt större än så här.

Ahlbergshallen
Måleri som griper tag kan vi just nu se på två ställen i Östersund. På Ahlbergshallens möter vi just nu Eva Källman, bosatt i Helenelund, men tidigare under många år i Luleå. Det är ett drabbande måleri. Ett måleri fullt av ansiktslösa unga flickor.
De flesta målningar saknar titel.
- Nej, jag tänker aldrig i titlar när jag skapar. Efter ett tag med en färdig målning kan jag se en titel i den. Men inte alltid, berättar Eva.
I många målningar återkommer samma figurer. De är en slags del i samma pågående berättelse. Där finns fragment av lycka, fragment av något vemodigt och något mer hotfullt. Där finns inte lugnet, inte harmonin. Det är bäst när det är stort. När uttrycket är grövre. Jag kan känna ett visst släktskap med Berta Hansson. Och Eva håller delvis med och berättar att Berta är en av många konstnärer hon låtit sig inspireras av.

Galleri S
En storhet gick ur tiden när Ingeborg Strangell lade ner målarpenseln för gott. På Galleri S kan vi just nu se en retrospektiv utställning. Den är väldigt ojämn. Men där finns några lysande enskildheter som så där på pricken kan fånga in livet i Mellersta norrlands inland. Där finns raden med postlådor, där finns männen med sina portföljer på väg i snålblåsten, där finns gubbarna på backen, barnen på cyklar i vägskälet eller konstnärstrion vid Trondheimsfjorden.
När Ingeborg var som bäst innebar målningen en slags positionsmarkering både i tanken och i geografin. När inte den finns där blir det oangeläget. Men vad bra hon kunde vara…

TÄNGTORPET
En favorit från senare år har blivit Susanna Bäckströms konstsmide. I åtta år har hon haft sin egen smedja i Gåxsjö.
Susanna älskar att teckna kroki och att smida. På senare år har hon alltmer lyckats att på ett märkligt sätt kombinera de två. Nu tecknar hon med järn. Varje pennstreck är järn som svetsas samma till en hel teckning.
Just nu på Galleri Tängtorpet kan vi möta flera av Susannas märkliga skapelser. Det är människor, bollspelande barn, en gravid kvinna och det är hundar. Nästan alla verk har rörelse i sig. Det är så genomtänkt och genomarbetat att jag blir helt imponerad.
Det är ett enormt arbete bakom varje järnteckning. Resultatet blir som bäst ju mer inslag av rörelse och känsla som finns med. Ju mer avbildande ju tråkigare. Ju mer rörelse ju roligare.
I vart fall är det en mycket sevärd utställning.

DREJERIET
Symboler som träd och fåglar bygger upp den lilla utställningen hos Drejeriet. Anne-Beth Borselius från Hammenhög har döpt sin utställning till "Memory".
I centrum står fyra större skulpturer med avtagbara lock. På dem är det målat mönster och träd. På den runda avtagbara toppen ruvar en fågel.
- Jag vill kalla dem för domer. Det är en kombination av skulptur och arkitektur. Det är inte brukskonst även om det går att förvara saker i dem, berättar Anne-Beth.
Det är en utställning i tydliga färger. Här finns skönhet och ett slags livsbejakande vemod som tilltalar bland all symbolik.

Renées
Hos Renées kan man just nu möta marinmålaren Gösta Brandt. Gösta älskar sitt hav och sina segelfartyg. Det får en extra dimension när han målar på flytgods eller gammal segelväv. Han tolkar det fria havet.
Steget från Fredrik Wretman till Gösta Brandt är långt. Från en av landets mest hyllade konstnärer i modern tid till en pensionerad kyrkans man och amatörmålare.
Men båda arbetar med sitt vatten. Och om man föredrar den friska havsvinden eller det instängda vattnet i ett mörkt rum må vara en smaksak… Kanske behöver vi båda.

Mer läsning

Annons