Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon kan bli Jämtlands svar på Sara Lidman

/
  • Ann-Marie Wikander, 62,  är bosatt i Tierp men har rötternai Lidsjöberg i norra Jämtland. Det mesta av dialogen i hennes debutroman ”Sigrid– röd som skam” är skrivet på jamska.

Att få introducera en debutant känns högtidligt och hedersamt och är alltid ett delikat uppdrag. Extra spännande eftersom romanen ”Sigrid – röd som skam” (som kom ut i höstas men inte nått mig förrän nu) utspelar sig i Jämtland och författaren friskt blandar dialekt och riksspråk.

Annons

Ann-Marie Wikander återger ett språk och en samtalston hon hört framför allt i sin barndom och senare hos släktingar i norra Jämtland och det fungerar självklart och naturligt. Språket är underordnat stoffet men bär fram och uttrycker kulturen på ett sätt som berikar upplevelsen och levandegör några specifika människors hårda liv på torp och smågårdar i jämtländska byar för hundra år sedan.

De fornnorska dialekter som talades i byarna hade och har stora variationer i uttal och ordval och här har Ann-Marie Wikander presenterat en egen, odogmatisk variant som är lätt att läsa och förstå. ”Sigrid” skulle vara perfekt som följetong i Radio Jämtland. Varför inte låta författaren läsa in texten som omväxling till annat lokalt material?

Därmed inte sagt att boken är ointressant för en större läsekrets, tvärtom. Om Ann-Marie Wikander fortsätter att berätta och utveckla sitt språk kan hon bli Jämtlands svar på Sara Lidman.

I korta kapitel eller scener med korthuggen dialog lär vi känna Sigrid, ansvarsfull storasyster i en växande familj. Sigrid med rött hår och fräknar känner att hon bär på en hemlighet, en skuld eller skam och hon söker i tystnaden efter tecken. Hon får vakta sig och akta sig för att göra modern upprörd.

Farmor, sängliggande i kammaren talar i gåtor men hon berättar också historier för Sigrid. Författaren använder stildraget att låta farmor övergå till svenska när något kusligt och skrämmande berättas.

Ett amerikabrev från faderns bror är en stor sak. ”Inge pängar, män läderstövlan had n på kortä. Fotografer sä, dä räck döm tell.”

Sigrid sover i fållbänken mellan småsyskonen. Vardagens trivialiteter, farmor på hinken och småsyskonen på pottan, lagård, disk och skola avbryts av julen och vårvinterns storbyk. Det känns som en fest för Sigrid.

När farfadern dör och utsjungningen uteblir uppfattas det som ett straff för något som kanske har med Sigrid att göra. Känslorna, gråt och jämmer hålls inne och en smekning fastnar på halva vägen. Sigrid är skolans ljus men också där finns osäkerhet och blickar.

Först som vallpiga på fäboden i bokens andra del blir Sigrid sedd av en vuxen kvinna och får den trygghet och bekräftelse hon saknat hemma. Där är det lätt att andas, man kan till och med skratta, gråta och sjunga.

Sigrid är övervägande en kvinnoskildring. Det är kvinnorna som får dra lasset och bära skammen. Alla orkar inte. Axel, getarpojken, ”han som var mindre för sig”, ett dialektalt uttryck som författaren försvenskat, alltså betraktad som utvecklingsstörd, mister sitt hem när mamman ger upp och blir galen. Porträttet av Axel är en ömsint skildring av en pojke som besitter en annan begåvning än den som räknas.

Boken om Sigrid har berört mig personligen väldigt mycket. När jag går förbi torpet där min farmor födde sju barn och min pappa kom till världen 1895, tänker jag på att hans barndom måste ha liknat Sigrids.

Britt Jakobsson 

Mer läsning

Annons