Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grattis Octava!

/
  • Octavas jubileumsprogram var välavvägt och kändes välrepeterat. Foto: Ulrica Andersson

Konsert söndagskväll, Frösö kyrka med 20 års-jubilerande Octava.

Annons

Kören, eller vi kanske korrekt ska säga vokalensemblen Octava, bildades 1989. Då bestod ensemblen av åtta medlemmar som utökats till tio. Sedan tidigt i Octavas historia har Henry Åkerlund varit dess ledare och dirigent. Henry har tidigare arbetat som studierektor på Palmcrantzskolan. Han har funnits i länet och berikat dess musikliv i flera decennier.

Ju färre sångare en ensemble har, desto högre krav ställs på sångarnas individuella kvalité. Här tycker jag Octava har lyckats väldigt bra med att samla tio mycket goda röster, som inom varje stämma skapar en homogen klang och gör att helheten klingar välbalanserat. Genomgående sjöng de väldigt rent. Sångarna gav också ett koncentrerat intryck och var lyhörda för den goda ledning de fick från Henry Åkerlund.

Befriande var det att Octava valt att göra ett jubileumsprogram med nästan uteslutande sakral repertoar.

Programmet var välavvägt och kändes mycket välrepeterat.

Några av mina absoluta favoriter inom genren fanns med. Ave verum corpus av Javier Busto, där vi fick njuta hans underbara tonspråk. I Knut Nystedts Peace I leave with you, tog kören ut svängarna dynamiskt. Min oro över att sakna en skir gossopran i Miserere Mei Deus av Gregorio Allegri kom på skam av en klar Kicki Gustafsson som toppade höjden. Sedan naturligtvis Arvo Pärts Tribute to Ceasar. Pärts musik som ofta känns kärv, men alltid tar sig in i ens innersta.

För mig var en av konsertens stora behållningar uruppförandet av den nio minuter långa tonsättningen från 2004 av femte kapitlet ur Höga Visan av kompositören Johan Ederfors.

Johan har de senaste sex åren bott i Jämtland och som så många andra intressanta kulturarbetare i vårt län levt en ganska anonym tillvaro för länsborna.

Stycket är tekniskt avancerat och krävande. Det är intressant tonalt och bjuder på spännande vändningar. Diktionen hos sångarna är tydlig, förutom i det avslutande något snabbare partiet där kören och stycket kändes något rörig.

Att vara tjugo år innebär kanske att vara nyvuxen? Livet som helhet ligger rätt oskrivet framför en. Om man nu som tjugoåringen Octava lagt denna slags grund för sin framtida utveckling finns det all anledning för oss i publiken att följa med i svängarna.

Mer läsning

Annons