Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genialt om vår tids stora sorg

/

Annons

Jag minns att jag var på högläsning med Jonas Hassen Khemiri på biblioteket i Östersund för några år sedan. Salen var sprängfylld av unga människor. Jonas själv, i centrum som en annan rockstjärna, fick busvisslingar vid varje paus.

Sin generations viktigaste författare är det någon som har sagt. Och det märks inte minst i kväll. Pjäsen ”Fem gånger Gud” tar avstamp i 00-talets stora sorg: Människans oförmåga att förstå varandra. Och det ska snart visa sig att Khemiris teater påminner mycket om hans böcker ”Ett öga rött” och ”Montecore”.

Scenografin är sparsmakad, med hjälp av olikfärgade draperier förmedlas en känsla, vilken bestämmer betraktaren själv. Ta sedan en stel dramalärare, släng in fyra obstinata elever och verkligheten hamnar i gungning. Blanca, Idris, Sanoj (Jonas baklänges) och Olivia leker hela havet stormar med de gamla traditionerna och normerna när de går emot läraren Rolf. De vägrar gestalta Strindbergs ”Ett drömspel” och börjar i stället iscensätta sina egna drömmar, där alla turas om att vara Gud och forma sin egen verklighet. Vi möter Gud i olika skepnader, bland annat som MC Hammer, hur kul som helst.

Skådespelarna Jakob Stefansson, Gloria Tapia, David Lenneman, Sarah Broberg och Hamadi Khemiri spelar på ett självklart sätt. Det finns ingen tvekan, ingen rädsla i dem när de gestaltar fem vilsna människors svårighet att mötas på många olika nivåer: Över ålders- kultur- och klassgränserna. Och inte minst över språkbarriärerna.

När dramaläraren Rolf, som här får representera det lite mer mossiga, säger Ghandi säger Olivia Gandalf i Sagan om ringen-filmerna. På annat svarar hon google eller latte. När han försöker tala ghettoslang med Idris blir det övertydligt att han inte hör till hans värld.

Få kan gestalta en stor sorg med så stor humor som Khemiri. På vissa ställen tjuter publiken av skratt. Men ofta fastnar det i halsen och ibland kommer fnisset på lite fel ställe. Eller?

”Fem gånger Gud” är som en dröm, där det mest absurda känns logiskt. Där man möter kända ansikten i oförklarliga sammanhang och där dikten och verkligheten går in i varandra och skapar nya världar.

Det blir stundtals hjärtskärande hur pjäsens karaktärer försöker tala samma språk. Oftast misslyckas de. Men ibland närmar de sig faktiskt varandra och omfamnar då samma skit, samma skam och inte minst – samma drömmar.

Man kommer på sig själv med att sitta och tänka att de skulle bara veta att de färdas framåt med hjälp av varandras ord.

För allra mest handlar ”Fem gånger Gud” om hur orden äger oss och hur de sätter etiketter på allt och alla. Fast i själva verket är det nog inte orden, utan avsaknaden av dem, som äger oss.

Den inneslutande tystnaden gör oss sjuka och ensamma. ”Varför är vi så rädda för ett litet ord?” frågar en av karaktärerna rakt ut i luften.

Jag är inte rädd för de här orden: Helt genialt.

Mer läsning

Annons