Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För hemliga armén är Yran årets höjdpunkt

/
  • ”Hemligheter är inte hemligheter om de avslöjas”, säger Annéa Johansson. Och det har hon ju alldeles rätt i, det är bara det att man så förbaskat nyfiken på i vilka sammanhang JRA vill vara hemliga.”I vissa politiska sammanhang är vi det. Något mer kan jag inte säga”, säger Annéa.  foto: håkan luthman
  • Jimi Hendrix, Martin Luther King och Mikael Tornving är tre män som Annéa gillar.Foto: Scanpix
  • Republikens flagga, designad av Kent Backman, utformades 1983 och i ett led att återknyta till historien inkluderades Jämtlands gamla sigill.
  • ”Hemligheter är inte hemligheter om de avslöjas”, säger Annéa Johansson. Och det har hon ju alldeles rätt i, det är bara det att man så förbaskat nyfiken på i vilka sammanhang JRA vill vara hemliga.”I vissa politiska sammanhang är vi det. Något mer kan jag inte säga”, säger Annéa.  foto: håkan luthman
  • Varje år utser befrielserörelsen tre personer som har satt Jämtland på kartan under året. I fjol fick P-Danjelsa, Kerstin Ekman och Allt för byn-gänget medalj.

Kanske är det de som målar Östersunds övergångsställen blå, vita och gröna, eller kanske inte. Den jämtländska befrielserörelsen har visserligen blivit mer öppen, men är fortfarande en hemlig armé. Som ordförande i JRA, som i dag börjar närma sig 700 medlemmar, har i alla fall Annéa Johansson det ganska hektiskt under Yran.

– Årets höjdpunkt, säger hon bestämt.

Annons

Den jämtländska flaggan ovanför kontorsdörren på Stuguvägen i Östersund vajar stillsamt i vinden. Annéa Johansson har andan i halsen, hon kommer direkt från sitt jobb som sjuksköterska på sjukhemmet i Svenstavik. Snart börjar JRA:s mest hektiska tid: Yranveckorna. Då tar Annéa alltid semester. Ingen kan komma och säga att hon inte sköter sitt kall.

– Yranveckan är utan tvekan det roligaste jag har upplevt i hela mitt liv. Man lever i det där lägret dygnet runt. Mina arbetskamrater vet att jag alltid tar semester då, säger Annéa och frågar om vi vill ha lingondricka.

Under festivaldagarna är det lätt att hitta JRA i Badhusparken. Medlemmarna känns igen på sina speciella slokhattar, kepsar, bandanas och skjortor. Om inte annat skvallrar doften av kolbullar och kokkaffe om vilka det är som slagit läger mitt i festivalens sus och brus. Tanken är att tältet ska fungera som en oas för besökarna. Annéa tycker att JRA har ett stort hål att fylla.

– Vi har en viktig social funktion och tar hand om många som vill vila en stund från festligheterna. Många ungdomar vill prata och äta kolbullar, och på en sådan kommer man långt, säger Annéa och ler.

Många tycker att JRA är töntigt, andra anser att det är larvigt. En del skäms över patriotismen och upplever den dammig, instängd. För Annéa Johanssons del får alla tycka vad de vill. Hon vet var hon själv står i debatten.

– Stackars de som inte vet vad de missar. Men man har ju olika smak och önskemål och man kan ju inte tvinga på folk sina åsikter.

Åsikterna ja. Vad vill egentligen JRA? Jo, de vill bland annat att jamtskan ska bli erkänd som ett språk, bevara traditioner och att värna om den lilla människan och det lilla länet.

– Det är bara en ploj har jag sagt förut, men det är det inte. Det är ganska mycket allvar också. Våra rötter, vår historia och kultur är viktiga saker. Människan mår bra av att ha det i sig. Det var någon som sa att jamtskan har försvunnit om 20 år, men det vägrar jag tro på.

Under Moltas Eriksson och Yngve Gamlins tid skulle armén arbeta mer undercover. Sedan Evert Ljusberg fick presidentposten har han förespråkat mer öppenhet när det gäller många saker. Men i vissa sammanhang är föreningen fortfarande väldigt hemlighetsfull. Och Evert agiterar fortfarande, under sitt tal på Stortorget, mot Storsvensken, Sveriges regering och nu på senare tid även EU. Samtidigt har de humoristiska budskapen tonats upp.

– Jag känner mig stolt som jamt när Evert pratar om humanism och mångfald. Många är kritiska och vill att han ska trycka mer på det politiska. Men jag tror man går längre med ödmjukhet.

– Det är underbart att stå där, ihoptryckta som sillar, och känna stämningen och sedan sjunga med i Jämtlandssången för full hals. Helt underbart, säger Annéa.

I höst flyttar rörelsen till Tingsgatan och då kommer medlemmarna att ha ett bemannat kontor att besöka en kväll i veckan. Det är ett önskemål som nu blir besvarat. Armén växer nämligen så att det knakar, man beräknar snart vara uppe i 700 medlemmar. Annéa berättar också att det skett en märkbar föryngring i föreningen. Det finns ett ökat intresse av att se tillbaka på den tid som flytt och lära sig mer om till exempel järnvägens historia och äldre sedvänjor.

– Många yngre är väldigt intresserade av att lära sig jamtska och en del, som är uppvuxna i stan, skäms för att de inte kan. Jag tror också att man i dag vill bry sig om och göra mer för varandra, och så äntligen hittar man ett ställe för det.

Vi går ut för att ta bilderna. Flaggan ovanför dörren rör oroligt på sig, snart börjar det regna. Men innan dess blåser det upp till kamp.

Mer läsning

Annons