Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett skyggt geni berättar

/
  • Skygg nobelpriskandidat.  I postumt utgivna ”Mot ännu en sommar”, beskriver Janet Frame sin inre värld och sin kamp för att verka normal.

Annons

Det finns bland de allra största och mest berömda författarna exempel på extrem blyghet och oförmåga att klara sociala situationer. H C Andersen var en katastrof i sällskapslivet och Elfriede Jelinek nekade att komma och ta emot Nobelpriset av det skälet att hon inte ansåg sig kunna klara ceremonin.

Sen finns också motsatsen, de som söker strålkastarljuset och glänser där, ofta för att göra reklam för sina böcker. De är stora genier mest på att göra sig själva synliga.

Janet Frame (1924-2004), Nya Zeelands främsta skönlitterära författare och i sin livstid ständig Nobelpris-kandidat, intar en särställning i gruppen känsliga och skygga författare. Hon har nämligen i en postumt utgiven bok, ”Mot ännu en sommar”, beskrivit sin inre värld och sin kamp att verka normal på ett fantastiskt sätt. Boken ville hon inte publicera under sin livstid. För utlämnande och privat, tyckte hon kanske.

Den som ännu inte läst hennes självbiografiska trilogi ”En ängel vid mitt bord” eller sett filmen har en stor upplevelse framför sig.

Janet Frame, som tidigt visade stor begåvning och ville bli poet, tvingades av omständigheterna att välja läraryrket. Det knäckte hennes sköra psyke och vården gav henne diagnosen schizofreni.

Läkaren stod med kniven redo att lobotomera men hejdade sig när han råkade läsa att hans unga patient fått ett litterärt pris. Hur många stora konstnärsskap har världen förlorat på grund av mekanisk eller kemisk lobotomering, kan man undra.

I ”Mot ännu en sommar” är författarens alter ego Grace Cleave trettio år, bosatt i London och en välkänd författare. Mot bättre vetande tackar hon ja till en weekend på landet, inbjuden av en författarkollega med fru och barn.

Graces drömbild av sig själv är den spirituella och humoristiska författaren, livlig och intressant, hennes bästa gren är ju orden. Ord var också närvarande i det udda och materiellt sett torftiga barndomshemmet. Mamman diktade, berättade och sjöng och pappan, som arbetade vid järnvägen hade ett passionerat förhållande till ord.

Vid skrivmaskinen kan Grace levandegöra barndomen i Nya Zeeland på en glimrande prosa men i sällskap förvandlas hon till det sårbara, mobbade barnet med krulligt rött hår som ber tusen gånger om ursäkt för sin existens. Vad skulle hända, om hon säger det som faller henne in? Att hon egentligen är en flyttfågel.

Grace faller ner i en avgrund av skräck. Om sitt inre kan hon bara tala med sina romanfigurer. Självupptagen och i avsaknad av social intuition lyder Graces dom över sig själv, när hon tidigare än planerat flyr tillbaka till ensamheten och tryggheten vid skrivmaskinen.

Janet Frame må ha trott att hennes bristande förmåga till kallprat gjorde henne till en misslyckad människa och en besvikelse för sin omgivning. Mig som läsare gör hon inte besviken med denna sista bok om sin inre värld. Den ger mig inte bara igenkännande utan också tankar om ett önskvärt samhälle, där kreativitet kombinerad med stor känslighet tolereras och omhuldas.

Mer läsning

Annons