Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett fantastiskt facit

Annons

Inte ens det lilla svenska fantastiska landslaget kan lyckas jämt. Håller vi oss enbart till helgens avslutande tävlingar så är facit ändå fantastiskt:

Först Björn Ferrys härliga seger ...

... och sedan Helena Jonssons triumf över sin egen höghöjdskänsliga kropp när hon slet, sköt och kämpade så enormt att även hon, som tvåa, hade segern inom räckhåll i masstarten.

Jag envisas också med att hävda – trots att det riktiga skytteflytet inte vill infinna sig – att Anna Carin Olofsson är på gång. Riktigt på gång.

Redan är hon ju så bra att hon likt en Ole-Einar Björndalen kan prickskjuta mot kråkor i skogen i stället för mot tavlan och ändå vara med i toppstriden.

Helt okej om säsongens bästa skytte för hennes del inträffar under stundande VM. Rutin i sådana sammanhang kan vara ovärderligt. Och rutin, inte minst rutin på att kriga i toppen, har hon ju onekligen med alla sina tidigare framgångar i VM och i OS.

Närmast väntade bakslag i går, ändå inga katastrofinsatser, för herrduon Ferry och Bergman. Båda simmar lugnt och är trygga i sitt eget kunnande och i sin egen form. Vi kan känna det samma.

Inga aktiva vill spekulera i vad säsongens resultat så här långt innebär för kommande insatser i VM.

Det blir bara ett evinnerligt tuggande om att konkurrensen är så hård och att det finns så många som kan vinna – visst, det såg vi ju senast i går när unge tysken Christoph Stephan slog till – men de våra liksom alla andra toppåkare får bara finna sig i att vi spekulerar.

Finna sig i och tröstas av det faktum att intresset för vad de kan tänkas företa sig är så stort.

Magdalena Neuner. Magdalena Neuner.

Så suverän och så överlägsen fram till skjutstation nummer fyra och så fem bom. Madre mia.

Turnerande norsk och tysk publik, och journalister frågar mig ofta: Var är den svenska publiken? Hemma. Vi gillar att titta på tv, blir mitt svar. Ett råd dock: Funderar ni någon gång på att åka till en av de stora världscuporterna, varför inte Anterselva, så slå till.

En smått obegripligt skön upplevelse.

Förbundskapten Staffan Eklund hade en berättigad undran över svensk medias sätt att tänka.

”När nu intresset är så stort i Sverige, varför kommer det då nästan inga svenska journalister på tävlingarna?”

Länstidningen och TT de enda på plats den här gången.

Eklund kritiserade också det internationella förbundet, IBU, och årets tävlingsprogram som med allt resande det innebär är alldeles för dyrt för de små nationerna.

Vidare menade han liksom exempelvis Björn Ferry och Carl Johan Bergman att IBU får se upp så att nationer inte mer frekvent börjar ställa över åkare i världscupsammanhang för att programmet är för kämpigt.

Skidskyttet skulle tappa sin status och sin popularitet ganska snabbt om så blev fallet, menade de.

Det mumlades faktiskt en del över att Emil Hegle Svendsen och Ole-Einar Björndalen turades om att stå över. Jag instämmer oreserverat.

Vad påstår jag, eller rättare sagt tror jag, inför stundande VM, och det alldeles oavsett vad landslaget tycker om att jag spekulerar.

Jo, att Sverige har medaljchans i samtliga lopp. Och att det inte skulle förvåna mig om det bärgas flera stycken.

Vibbarna känns mycket bättre än inför VM i Östersund då vi i och för sig också hade anledning att hoppas.

Mer läsning

Annons