Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En oroande Julie

/

Operan hade premiär 2005 och spelas nu för första gången av ett svensk operakompani. Av Norrlandsoperan naturligtvis, som så ofta håller sig i framkant.

Annons

Handlingen har av regissören placerats i Afrika på en gummiplantage 1937. Långt bort från den Julie vi är vana vid och som ofta gestaltas en midsommarnatt i det ljusa Norden.

Den här placeringen väcker många frågor och speglar nya aspekter. Till exempel gör den klassfrågan mycket tydligare. Scenografin understryker verkligen herrskaps- och tjäntefolksaspekten av dramat. Mer oroväckande är att den med denna placering också väcker rasfrågor och kolonialismens negativa framfart, som inte riktigt går att finna i Strindbergs originalmanus. Kanske är det några frågor för mycket?

För mig så räcker det egentligen rätt bra med det ursprungliga triangeldramat Strindberg ville spegla. Här tappar man en hel del av den förtätade dialogen och inre spänningen som nog var intentionen från början.

Den erotiskt laddade kampen mellan dessa två starka individer som befinner sig i ett inte helt lätt socialt sammanhang, det kan bara sluta på ett sätt. Med undergång för någon av de inblandade, i detta fall Julies självmord. Stora delar av regin känns rätt rörig och gör att spänningen i relationerna går förlorad.

Visst känns det lite udda att se Strindbergs klassiska pjäs som opera. Helt lätt att ta den till sig är det nog inte heller för den som inte lyssnat på mycket nyskriven operamusik. Definitivt ingen trallvänlig föreställning som går rakt in, den kräver ett aktivt lyssnande. Musiken känns galen. Inte ens i de mer stillade partierna kan man känna sig helt trygg från galenskapen, en mörk skrämmande grundton som följer hela verket.

Musikerna ur Norrlandsoperans Symfoniorkester under ledning av B Tommy Andersson speglar intentionen i musiken bra, fast jag bitvis hade önskat en större rytmisk pregnans, det tror jag musiken vunnit på.

Men det är en föreställning som fascinerar och ställer många bra frågor. Susanna Levonen som Julie, visar på en sopran med en härlig klang genom hela registret.

Det är en fröjd att följa hennes scennärvaro framförallt i de lättsammare partierna, när hon flörtar och är lättsinnig. Njabulo Mthimkhulu har en behärskad barytonröst. Han ger både den kärlekskranke Jean och den underdåniga Jean, en bra karaktär. Nokrismesi Skotas sopranstämma, i rollen som Kristin, lyfter mot höga höjder med en utmärkt och fri koloratur.

Mer läsning

Annons