Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En härlig läsupplevelse

/

Jag erkänner direkt. ”Ondskan” och ”Tjuvarnas marknad” är de enda skönlitterära böcker jag läst av Jan Guillou. Men dem har jag inte glömt.

Annons

När jag läser hans yrkesmemoarer ”Ordens makt och vanmakt” kommer tanken att med tiden framstår pinsamheter ja, även katastrofer i en människas liv som roliga historier. Sådana händelser finns det gott om i memoarerna och eftersom inga så värst indignerade protester hörts av, utgår jag ifrån att historieskrivningen inte bara är Guillous sanning utan rätt nära verkligheten.

Med blossande kinder och svettiga händer på skrivmaskinens tangenter beskriver författaren sig själv som drygt 20. Utrustad med överlägsen intelligens, enastående språkkunskaper och högt- flygande planer på att bli en smal och svår författare à la Le Clézio, som han också uppsöker.

Tiden då han måste skriva konstigt i brist på verkligt stoff att berätta blev en kort parentes. Jan Guillou skriver underhållande, roligt, ofta självironiskt och spännande om sin utveckling som reporter, då han snabbt lärde sig journalistens ABC, att inte underskatta läsaren, att på vänstertidskriften Folket i Bild/Kulturfront kämpa för ”mixen” – att blanda politik med berättande reportage.

Passion är det rätta ordet för Jan Guillous inställning till den politiskt grävande journalistiken med inriktning på hårdgranskning av makten. Under 60-, 70- och 80-talen var pressens underdånighet inför staten självklar och man kan säga att Jan Guillous arbete varit banbrytande.

Priset, att sitta i häkte och isoleringscell efter spiondom i IB-affären betalade Guillou gärna. Det var hans lyckligaste tid, ”helvetiskt intressant” påstår han och uppnådde högsta fångstatus med tillgång till all önskad information. Givetvis inte från fängelseledningen, de gjorde allt för att avslöja trafiken, utan medfångarna, vars förtroendeman han blev.

”De har min kropp men inte mina tankar”, var Guillous mantra. Till slut blev han utkastad i förtid från Österåker.

Det var inte enda gången Jan Guillou blev sparkad. Med tuffhet och energi tog han strid inte bara mot makten utan också personliga motståndare och förlorade ofta. Vissa har han svårt att förlåta men är också överseende och menar att det som var liv och död då, nu är strunt.

Att få politiker att ljuga sig fast var Jan Guillous bästa gren som reporter. Där har blivande journalister något att lära liksom av hans försåtligt milda intervjuteknik. Att Guillou ruvade på att hämnas Olof Palmes lögner är inte svårt att förstå.

Det finns några obetalbart komiska episoder i boken. En är när två tanter, äntligen representanter för det riktiga ”folket” dök upp på Folket i Bild/Kulturfront och Gudrun Schyman sabbade hela succén genom att kräva att alla skulle redogöra för sin klassbakgrund. En annan när Jan Guillou och Birger Elmér långt efter IB-affären stötte ihop på banken och Elmér blev Guillous bollplank och förebild för Hamiltons chef i spionböckerna.

Jan Guillou har fått kritik för ”stöddighet” och väckt förargelse för dålig kvinnosyn, det har han kanske förtjänat.

Hans bok är i varje fall en härlig läsupplevelse från början till slut och den lär inte avskräcka någon student att gå in på journalistbanan, tvärtom.

Mer läsning

Annons