Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emil Forselius

/

Skådespelaren Emil Forselius är död. Han blev endast 35 år.

Annons

Hans närmaste är sambon Miriam, hans älskade son Mio samt mamma Annelie och syster Malin.

Jag träffade Emil första gången i december 1993. Jag skulle medverka i en amatörteateruppsättning i Spegelteaterns regi. Detta var första mötet med alla skådespelarna. I ett hörn av lokalen såg jag en ung kille som på något vis stack ut från mängden och vi började prata. Efter ett tag sa Emil med största självklarhet: "jag ska bli skådespelare". Jag blev förvånad och undrade lite typiskt svenskt: "vem är det här egentligen?" Men samtidigt sa han det med en sådan övertygelse i blicken att jag förstod att han menade allvar. Från den dagen började en vänskap, en resa, som höll ända fram till det tragiska slutet.

Sådan var han min vän Emil. Ingenting var omöjligt. När han bestämde sig för något så jobbade han tills han uppnådde det utsatta målet. Det kunde handla om allt från roller till att bli duktig i minigolf. Ett starkt minne är när Emil, hastigt och lustigt, fick rollen som Birk Borkasson i Astrid Lindgrens "Ronja rövardotter" på Stadsteatern 2005. Skådespelaren som spelade Birk hade brutit foten. Emil fick frågan om han kunde hoppa in och göra rollen. Han tackade ja men tiden var knapp och manuset långt. Med typisk Emil-envishet kämpade han dag och natt med manuset. Några dagar senare satt det som ett rinnande vatten och succén som Birk Borkasson var ett faktum. Men samtidigt som han var ambitiös och målinriktad var han oerhört självkritisk och ställde mycket höga krav på sig själv. Hela tiden fanns prestationsångesten där och flåsade honom i nacken.

Livet som skådespelare är hårt för de flesta med mycket ovisshet och stora krav. Och det var inget undantag för Emil. Efter succérollen som skinnhuvudet Lasse i Daniel Alfredssons film Tic Tac från 1997, en roll som gav Emil en guldbagge för bästa manliga biroll 1998, väntade många på det stora genombrottet. Men de riktigt stora rollerna lät vänta på sig. Men vi som stod Emil nära vet att det bara var en tidsfråga innan han skulle bli en av de stora skådespelarna. Han hade alla de egenskaper som krävdes.

I höstas spelade Emil in vad som kom att bli hans sista film, Wallander - Indrivaren, där han spelar rollen som fighter inom kampsporten MMA och för första gången kunde jag känna att Emil var nöjd med sin insats.

Trots längtan efter bekräftelse och stora roller så fanns alltid ett ännu större sökande efter närhet, värme och kärlek. När Emil förra våren berättade att han skulle bli pappa, så var han lyckligare och mer tacksam än jag någon gång sett honom och sonen som föddes i november var hans allt.

Emil var en otroligt godhjärtad person, en underbar och lojal vän och saknaden efter honom är enorm. Jag kommer att sakna våra middagar, diskussioner, promenader, Trivial Pursuit-kvällar och våra sjukt roliga kvällar i nattvimlet. Han kommer för evigt finnas i våra tankar, ända tills den dagen vi möts igen. Sov gott nu underbara, vackra, snälla, fantastiska Emil!

Håkan Danielsson

Mer läsning

Annons