Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elias Eliasson

/

Annons

Elias Eliasson

Östersund

Det känns tomt, väldigt tomt. Elias har lämnat oss. Familjen och oräkneliga vänner har mist den klippa som Elias alltid varit i och för sin omgivning.

Elias föddes 1932 på Ängegatan och förblev Östersund trogen under alla år. Han var son till snickaren Nils (Nicke) Eliasson och hustrun Sally samt lillebror till Aina och Märit. ”Nickespöjken” träffade sin Ingrid 1951 och de gifte sig 1956. De tre döttrarna Ann Katrin, Birgitta och Åsa gav så småningom mågar och sju älskade barnbarn.

Efter realexamen på ÖPR följde kurser i företagsekonomi och bokföring. Efter arbete hos bland andra Bröderna Backlund och Hedmarks maskinaffär fick han anställning som kamrer hos Hellgrens som drev H-affärerna och så småningom JC, i kläd- och modebranschen. En kortare tid blev det sedan egen bokföringsbyrå innan han värvades till Stadshypotek som vd. En tjänst som han framgångsrikt innehade till sin pensionering 1992.

Vid sidan om arbetet var Elias alltsedan unga år mycket sportintresserad. Han var en i det framgångsrika fotbollslaget ”-49:orna” i IFK Östersunds färger. Det blev bandy, tennis, bowling, curling och golf. Om golfen sade han strax före sin 50-årsdag ”Det blir en bra sport för att hålla igång på gamla da’r”.

Förutom arbete och sport hann han även med att engagera sig i olika föreningar. Från scouterna på -40 talet fram till Druider, Odd Fellow och Rotary.

Elias var alltid centralfiguren i alla sällskap. Han var med från början då pokergänget Begomi startade 1977. Kompisarna som en gång i månaden försökte spela av varandra hushållskassan. Elias förvaltade den gemensamma kassan och för tillgångarna gjordes många sevärda resor, bland annat till Las Vegas.

Han startade Early Morning Club (EMC) – tolv golfentusiaster som träffades på Frösön klockan 6.00 varje tisdag morgon under säsongen för en golfrunda.

På sommarstället i Sörviken, Brunflo som familjen köpte 1967 fick Elias användning för sin både ärvda och förvärvade skicklighet att arbeta med trä. Så småningom blev det svepaskar och annan slöjd. Den vackraste och sista kniven gjorde han i höstas mellan strålningarna uppe i Umeå.

Det som alltid imponerade på omgivningen var hans enorma personkännedom parad med en allmänbildning som överträffade de flestas.

Hans humör var ändå kanske hans allra största tillgång. Alltid positiv – inte ens under de sista veckorna klagade han, trots smärtor och att han visste att slutet närmade sig.

Livet för oss andra måste nu gå vidare utan Elias, men när saknaden är störst ska vi tänka på alla de ljusa minnen han givit oss.

Mer läsning

Annons