Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det som det här hemmabygget har åstadkommit är en fantastisk prestation

Annons
Det var i ett kompakt mörker som ÖFK tog avstamp mot framtiden. Jag tror att de flesta fotbollsvänner i länet uppskattade att ÖFK:s säsongsfinal mot Umeå gällde ... ingenting. Två senaste årens nagelbitare för att rädda nytt kontrakt är inget som är nyttigt för hälsan, inte för någon människa. Tack för att det var klart redan förra helgen, även på papperet. I praktiken säkrades division 1-spelet via 2-0 mot Falun i omgång 22, då var jag helt säker på att det skulle gå vägen. Jag tycker det är en fantastisk prestation som det här hemmabygget har åstadkommit. Mina förhoppningar före start var att ÖFK skulle höja sig ett snäpp i jämförelse med de två senaste säsongerna och att man slapp att bli indragen i bottenstriden ytterligare en gång. Ja, det var väl ungefär där vi landade. Men jag måste medge att jag tvivlade efter en vårsäsong som bjöd på så många konstigheter men framförallt en väldigt svag avslutning (fyra poäng på sju matcher) som landade i en sistaplats i vårtabellen. Lägg därtill att Paul Shields fått vända hem till Skottland med en sprucken mjälte och hans vapendragare Daryl Smylie värvats till allsvenska Ljungskile. Men det var just där, i det kompakta mörkret, som ÖFK tog avstamp mot framtiden. Det blev ett nytt tänk i föreningen; att åka ur serien skulle inte vara den katastrof som man tidigare ansett. Istället för att jaga riskprojekt i England och Polen för dyra pengar valde man att satsa på egna talanger. De unga fick chansen - och tog den! Höstens prestation är helt enkelt lysande av det här laget, även om det gick lite tyngre på slutet. Åtminstone klasser bättre än det jag, och säkerligen många andra, kunde förutse. Arkitekten bakom den ändrade färdriktningen är givetvis tränaren Kalle Björklund, 54. Jag skrev redan före seriestarten att Kalle är förmodligen ÖFK:s vassaste nyförvärv sedan klubbens födelse för tolv år sedan. Och visst är det så. Förutom att han vunnit spelarnas fulla förtroende, bland annat genom en tydlig spelidé, har han också fått ÖFK:s styrelse att lyssna på hans klokheter. Och varför skulle de inte göra det? Kalle är ju precis den typ av ledare som det här länet behöver med all den erfarenhet som han hunnit skaffa sig på sin långa fotbollsresa. Kalle är ingen frälsare, sådana finns inte. Men Kalle är en otrolig inspiratör för alla som brinner för att länets fotboll ska ta sig upp ur kolkällaren. Och det var precis vad ÖFK behövde. Klubben har ju inte samlat så många popularitetspoäng hos sina så kallade samarbetsparterners under senare år men nu tror jag att skyttegravarna är på väg att skottas igen, en efter en. Dessutom stärkte Kalle upp organisationen runt laget, rejält. Trots att jag under 2000-talet varit nära det här laget hade jag inte upptäckt hur bristfällig den varit, i varje fall har jag inte reagerat, och det är ju lite pinsamt. ÖFK:s stödtrupp var ju sämre än den jag själv hade i Ope för 25 år sedan! Nu har nio personer jobbat tätt kring laget. Det är också där Kalle Björklund tycker att ÖFK gjort säsongens bästa nyförvärv, 75-årige naprapaten Gunnar Henriksson. Sträck på dig, Gunnar. Ditt jobb räddade många poäng den här sommaren! Men det är naturligtvis det som spelarna uträttar på planen som är det allra viktigaste. Min hjälte den här sommaren är engelsmannen Lee Makel. Han har varit precis det nav i spelet som jag hoppades på, den typ av spelare som ÖFK haft så förtvivlat svårt att hitta under de här åren men som nu äntligen landade i Östersund. Jag hoppas att Lee kommer tillbaka, jag vet att han är intresserad och jag vet också att ÖFK mycket gärna ser honom här nästa sommar. Men därifrån till att han kommer är vägen mycket lång! Andra starka kort; Martin Johansson har haft en strålande säsong, ja, han har nästan blivit bättre för varje match som spelats. Målvakterna Tomas Meijer (mest) och Lennart Sandahl har utvecklats och kommer att växa ytterligare, unga som de är. Mittbackarna har varit rena klipporna, Bobo Sollander/Fredrik Aliris till att börja med blev sedan mestadels Tim Andersson/Kristian Ek. Bobo är en framtida mittback i ÖFK när Aliris nu förmodligen lägger av, Tim Andersson (vilken inställning!) säkerligen plockas av någon större klubb och Kristian Ek spelar vidare i Gif Sundsvall. Per Magnussons inträde på högerbacken i höst stärkte backlinjen, Lasse Oscarsson till vänster är bara så där gedigen som Lasse kan vara, han finns där och gör alltid sitt jobb. Och vem trodde när det här drog i gång i april att Jacob Widgren skulle göra sju mål? Här finns också Ghassan Talozi som under hösten växte in i division 1-kostymen och bjöd på härliga mål. Tobias Blad med potential hur stor som helst men som han inte riktigt får visa, publikfavoriten Alan Al-Kadhi har ytterligare några växlar att peta i, ja, det finns många unga talanger som trycker på och det här ska kunna bli riktigt bra. Men räkna med ytterligare några hundår innan vi är där ... vid målet. (Var det nu är beläget?) Till sist; LT:s Stefan Lundin gjorde före serien en grundlig genomgång av de 14 lagen i serien. Hans ranking var lysande; det blev snedträffar på bara Boden (i toppen som blev botten) och Gröndal (i botten som blev toppen). Jag vill påstå att vi haft bra koll på den norra division 1-serien, från avspark till slutsignal! Z

Mer läsning

Annons