Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nya barnlitteraturen: Fria flickungar som erövrar världen

Även barn är kompletta människor. Böckerna måste vara därefter, enligt Åsa Lind.

Annons

”Sandvargen” gjorde henne till ett namn inom svensk barnlitteratur. Med Bulgakov i bakhuvudet har hon nu skrivit första delen i en ny efterlängtad trilogi.

– Vi behöver intellektuella utmaningar och motstånd. Alla behöver inte skriva för alla, det behöver inte vara lättsmält och lättköpt, hellre svårtuggat än lättuggat. Men ändå njutbart, ungefär som rumänsk poesi, säger Åsa Lind.

Hellre barnböcker som är som rågbröd alltså, med gott pålägg, än godis och chips. Det kan låta nog så präktigt men Åsa Lind är samtidigt en person som fortfarande förvånas över att hon har vuxensaker som vaniljsocker i skafferiet, över att hon och maken faktiskt äger en borrmaskin. Med sin skrivarlya ibland i en turkisk liten kuststad men oftast på en ö långt ut i Ålands skärgård skriver hon barnlitteratur om frimodiga och solitära flickungar som efter eget huvud erövrar världen genom språket.

Historien om Zackarina och Sandvargen, skrev hon från början som radiosagor för Utbildningsradion. Varje kapitel är en liten novell med klart definierat slut, en pärla för högläsare och lyssnare. På sex- eller sjuåringars vis dryftar Zackarina filosofiska frågor med sin guldglittrande vargvän, han som hon hittade på den öde sandstranden dit hon kommer och går som hon vill.

– Jag blev häpen när det började komma läsarreaktioner, mest över att man inte upptäckt att det inte händer något? Här finns ingen mängd häftiga händelser utan bara koncentrerade ögonblick.

Även Åsa Lind fick sina första bokupplevelser via örat. Hon växte upp i en by i Ångermanland, bortom klassamhälle och i förvissning om att alla är i kraft av sin egen förmåga, som hon säger. Hennes mor berättade mer än hon läste för sina barn.

”När skönheten kom till byn” blev en favorit, liksom Edith Piafs ”Milord”.

– Som handlar om en prostituerad i Paris. Min pedagogiska mamma förklarade vad allt handlade om, det fanns inga frågor som hon lämnade obesvarade. Jag kommer ihåg när hon satt på min sängkant och förklarade saker som demokrati, jag förstod inte allt, men jag lyssnade och jag visste att jag en dag skulle komma att förstå.

Åsa Lind suger på orden. Hon pratar mycket och gärna men hela tiden med eftertanke. Sandvargen gjorde henne till barnboksförfattare. Hon har skrivit flera andra barnböcker också, därtill faktaböcker för barn. Men när hennes nya barnroman ”Slumpens bok” kommer i september är den inte bara första delen i hennes andra trilogi utan också ett stort steg i hennes författarskap. Med drygt 370 sidor är det hennes mesta textbok hittills.

Hanna Demeter, 11 år och 174 centimeter, har hjälpt sin sinnesjuka mamma att fly från psyket. Genom språket sprängs dock romanens socialrealistiska ramverk redan från början, snart också genom handlingen.

– Så kan det ju vara även i verkligheten, det är inte alltid som det som syns utifrån är det dominerande, lite så är det med Hanna. Under bokens tid handlar hennes liv om andra saker. Det är klart som fan att hon är trött på att vara sin mammas mamma, hade vi gått tre år tillbaka i tiden hade det varit jättehemskt, då hade det bara handlat om överlevnad.

– Nu kan kan hon börja sitt eget liv och är rätt väl rustad.

När Hanna får den märkliga ”Slumpens bok” visar det sig att bara hon, Hanna Demeter, har gåvan att läsa meningar som genast blir verklighet. Nuet binds ihop med händelser tusentals år tillbaka. Verkligheten får magiska dimensioner och fylls ibland av ondska, på ett sätt som påminner litet om Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, som också var en viktig inspirationskälla.

Ytterst kan ”Slumpens bok” sägas handla om språk och magi, om formuleringens makt över det som sker.

– Ofta är det ju inte förrän vi uttalar en tanke som vi förstår vad vi tänker, språket är att bli människa.

Att vara barnboksförfattare ser Åsa Lind som ett privilegium. Inga läser, eller hör, med samma inlevelse som barn.

– Ibland går de ut och leker böckerna, de befolkar sin bakgård med figurer från dem. Vi går inte ut och leker Gösta Berling, men som barn läser man kroppsligt.

Mer läsning

Annons