Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den leende bitterfittan

/

Ibland när jag läser en bok så händer det att jag vill säga tack. Den här texten behövde jag. Så var det när jag lade Maria Svelands Bitterfittan ifrån mig.

Annons

Svelands debutroman kom 2007 och handlar om Sara, en journalist som är gift med en regissör, och om när de tillsammans blir föräldrar. Eller tillsammans och tillsammans, för det är där det skär sig, plötsligt är de inte två jämlika parter utan en mamma och en pappa som samhället – och de själva – har olika förväntningar på.

I romanens nu reser Sara bort till Teneriffa en vecka för att få tänka långa ostörda tankar. Med sig har hon Erica Jongs ”Rädd att flyga” en sjuttiotalsklassiker som huvudhandlingen speglar sig emot.

En av romanens styrkor ligger i dess närhet till det dokumentära. Mycket i boken är självupplevt och bokens Sara får låna ur Svelands egna journalistiska möten. Det finns så mycket jag redan vet om ämnet men den personligt återberättade helheten (intervjuer med feministikoner och våldtäktsadvokater, chefsobservationer, (o)jämställdhetsstatistik, familjeterapeuter med grottmänniskoliknelser, närstudier av omgivande par i kombination med det egna brottandet med verklig jämställdhet) bygger ett intressant och övertygande mönster.

Jag delar inte analys med Sveland i allt men Bitterfittan är en bok som förskjuter invanda sätt att se på tillvaron och faktiskt gör skillnad.

Teater är inte litteratur. Jag vet. 220 sidor är längre än en lunchföreställning. Jag vet. Ändå blir jag lite besviken på Västerbottensteaterns/Riksteaterns teaterversion av Bitterfittan. Kanske är jag orättvis.

Men jag tror det beror på att Saras yrkesliv är mer eller mindre bortklippt här. Inte att hon jobbar som journalist men däremot de erfarenheter hon har därifrån som i romanen fördjupar det personliga och självupplevda. Och kanske också det undersökande angreppssätt på tillvaron i allmänhet det för med sig för huvudpersonen.

Något jag också saknar är det djupa allvar och den (om än ibland uppgivna) ilska som fungerar som drivkraft i boken. Pontus Stenshälls regi är betydligt mer lättsam i sitt handlag.

Tove Olsson är ensam på scenen men spelar också figurteater med frukostbordet intill där två bullar blir flygrädda tjejen och hånfulla killen, en tepåse blir sambon Johan och en ljuslykta sonen Sigge.

En lekfullhet jag vanligtvis är förtjust i men som här delvis känns malplacerad och ställer sig i vägen för historien. Liksom den Sara vi ser på scenen ibland förminskar det hon just sagt med ett skratt och använder ordet bitterfitta för att provocera. Jag tycker gott att man kan se den här föreställningen. Men man ska läsa boken. Också.

Mer läsning

Annons