Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dammlagret som begraver passionen är skrämmande

Vi kommer alla att bli gamla. Såvida ingen av oss trillar i ett djupt hål, eller drabbas av någon annan tragisk olycka, kommer du såväl som jag bli gammal, rynkig, gaggig.

Annons

 Kanske kommer vi att glömma barnbarnens namn, få obskyra intressen eller tycka att TV4:s klockan åttaprogram på fredagar är ”riktigt trevligt”.

Jag är i en ålder då man tänker mycket på just ålder. I en, ska man säga, förlåtande ålder. Saker som händer och naiva texter som skrivs kommer inte vara någonting annat än en lustig anekdot när några år har lagrat dem. Det man brinner för nu, är sen bara ett vagt minne man diskuterar över en parmiddag där värdparet köpt en box vitt vin som var oj så gott till laxen.

Man skulle kunna flytta till Frankrike, och falla handlöst för en flicka med kastanjebrunt hår. Bli ihop med henne, och vara övertygad om att det är kvinnan i ens liv. Hon kan göra slut och så kanske man inte går utanför dörren på två veckor eller en månad. Det spelar ingen roll. Ett decennium senare så är hon bara en gammal flamma från förr, och jag minns lite vagt att det var hon och inte jag som gjorde slut.

Det här skrämmer mig lite. Det där dammlagret som blir tjockare och tjockare. Som begraver passionen. Som till slut lägger sig tjockt över hjärnan och övertygar en att Volvo nog är det bästa alternativet, när ungarna ska till fotbollsträningen och hunden ska få plats. Hur undviker man det här?

Det bästa är nog att fortsätta springa. Språng i benen, andan i halsen och världen för fötterna. Jag börjar med Frankrike.

Mer läsning

Annons