Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Civilingenjördrömmaren blev diakon

/
  • Kajsa Olofsson har jobbat som diakon i snart 11 år och har aldrig ångrat sitt yrkesval.

Hon gick teknisk linje på gymnasiet och drömde om att bli civilingenjör. Efter ett år som volontär i Svenska kyrkan tänkte Kajsa Olofsson om och bestämde sig för att bli diakon.

Annons

– Jag förvånade nog många med mitt yrkesval, inte minst mig själv. Innan volontäråret visste jag knappt vad en diakon var, säger hon och skrattar.

I Kajsas släkt finns ingen kyrklig tradition.

– Mina föräldrar har aldrig gått i kyrkan och innan jag konfirmerades kan jag inte minnas att jag haft något med kyrkan att göra. Möjligtvis att jag gick på kyrkans barntimmar när jag var liten. Jag fick upp ögonen för kyrkan i samband med att jag konfirmerade mig och under högstadietiden blev kyrkan lite av en frizon för mig, konstaterar Kajsa.

Efter gymnasiet bestämde hon sig för att göra ett volontärår. Då var hon volontär i en församling under ett läsår och fick pröva på lite av varje.

– Det var ett väldigt bra sätt att få insyn i en församling. Under det här året kände jag mer och mer att det var inom kyrkan jag ville jobba och därför bestämde jag mig för att bli diakon, säger Kajsa.

För att bli diakon krävs högskoleutbildning inom ett vårdande yrke. Kajsa valde att gå social- och omsorgsprogrammet. När hon avslutat utbildningen gick hon Svenska kyrkans grundkurs och därefter diakonutbildningen vid Bräcke diakonigård i Göteborg.

– Att som jag gå direkt från högskolan till diakonutbildningen är ovanligt. De flesta som utbildar sig till diakoner är lite äldre och har jobbat med annat innan de söker utbildningen. Jag var färdig diakon när jag var 25 år. Den äldsta i min klass var 56 år. Så det är få som hinner jobba länge som diakon eftersom de utbildar sig sent. Det gör att det ständigt är diakoner som går i pension, berättar Kajsa.

Själv har hon varit diakon i snart elva år. Under den tiden har hon provat på att jobba både på landsorten och i stan.

– I en liten församling jobbar man med allt. Nu när jag jobbar i stan är jag specialiserad på ett område. Det finns för- och nackdelar med båda arbetssätten och det är roligt på olika sätt, säger Kajsa.

I nuläget är hennes specialområde barn, familj och ungdom. Hon är bland annat med på öppna förskolan, ordnar babykonserter, håller i konfirmandgrupper och deltar i samtalsgrupper för ungdomar och unga vuxna.

– Men jag gör även saker som att dela ut matkassar till behövande och assistera vid gudstjänster, så de bitarna finns också, berättar Kajsa.

En stor del av hennes arbetstid ägnas åt personliga samtal.

– Oftare än man tror är det faktiskt den som har problemet som själv kommer på lösningen. Så som diakon är det ofta bättre att vara den som lyssnar än att ge goda råd, konstaterar Kajsa.

Det hon gillar bäst med sitt yrke är att det är varierande och fritt och att hon får träffa många människor.

– Vi är väldigt olika inom diakonkåren. Därför tror jag att det är viktigt att fråga sig själv vad man vill göra och vad man kan bidra med i kyrkan, avslutar Kajsa.

Mer läsning

Annons